• VIKT-igt UF

Vi smäller igen dörrarna och går vidare!

”Orkar ingenting. Vill tyvärr bara att dagarna ska vara över. Inget gör mig genuint intresserad längre. Inget gör mig ledsen, glad eller arg. Ingenting spelar roll.”


”Jag orkar inte mer, jag är trött på att försöka. Aldrig räcka till. Det räcker nu. Jag är värdelös och jag ser ingen idé i att försöka motbevisa det, jag ser inte ens varför eller hur jag ska förtjäna att leva. Inte det liv jag lever nu, det är jag klar med. Det räcker här och nu. Ni får säga vad fan ni vill men jag är så jävla klar med det här”


Den varma sommaren 2018 blev jag för första gången inlagd på sjukhus till följd av min anorexi. Texterna överst i inlägget skrev jag under vintern och våren 2018, innan jag blev inlagd. Jag spenderade hela den våren, sommaren och hösten i intensiv behandling. Anorexin raserade hela mitt liv och har varit med mig varje dag i perioder under sex års tid.


Nu i höstas förlorade jag återigen allt till denna vidriga sjukdom. Denna brutala och vidriga sjukdom. Någonstans tänkte jag att jag kanske skulle få nog denna gång. Pushar jag mig själv tillräckligt hårt, äter tillräckligt lite, når ett tillräckligt lågt BMI kanske jag blir nöjd. Jag sökte efter kickar jag aldrig fick. Jag blir aldrig nöjd, det går alltid för långt. Det jag egentligen kanske innerst inne visste är att när sjukdomen får lillfingret slukar den hela handen.


”Jag ska bara hoppa över lunchen idag” blir snart ”jag äter inte lunch!”

”Varför ska jag äta lunch idag om jag inte åt lunch igår?”

Promenaden runt kvarteret blir snart en promenad genom hela stan, och tillslut åker du inte ens tunnelbana längre för ”det går ju att gå dit”.

Ditt liv blir mer och mer begränsat.

Du sjunker djupare och djupare.

Tillslut har du lyckats lura dig själv till att tro att du är ”menad att leva såhär”.

Tillslut finns bara kaloriapparna, vågen och de långa promenader kvar.

Allt annat i livet har helt enkelt slutat spela roll.


Hösten präglades av mils långa promenader, svält, tårar och konflikter.

Jag orkade inte mer.

Jag slog i botten.

Jag blev inlagd igen.


Jag ska stänga alla dörrar tillbaka till anorexin. Tidigare har jag alltid låtit dörrarna till sjukdomen stå öppna eller åtminstone lite på glänt. När livet var tufft och skakigt var det bara för mig att putta upp dörren lite och kliva rätt in i sjukdomen igen. Detta är till stor del orsaken till mitt återfall. Jag har inte helt vågat släppa taget. Fortfarande funnit trygghet i mina sjuka beteenden och tankar. Jag vill leva mitt liv fullt ut. Ett liv med ena foten i anorexi är inte ett liv värt att leva! Det är tufft och det kommer fortsätta vara tufft. Det gäller dock att göra det ordentligt. Våga släppa kontrollen, gå upp i vikt och äta allt. Inte nöja sig och ge upp halvvägs.


Det finns ett citat jag ofta tar hjälp av;

”Höjden av dumhet är att upprepa samma sak och förvänta sig ett annat resultat”

Precis så är det. Det enklaste är att fortsätta längs den dödsdömda vägen. Den du kan utan till. Du vet dock innerst inne konsekvenserna av det. Det är dags att ta ansvar, testa det friska livet!


Ta hjälp.

Det är inte värt det.

Det går att bli frisk.


Nu smäller vi igen dörrarna och gå vidare.


Massa kärlek <3


Skribent: Alice


403 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon