• VIKT-igt UF

Trots att det var det absolut jobbigaste jag gjort så var det också det bästa någonsin

Allting började för fem år sedan. Jag är större än ALLA mina vänner, var något som snurrade i huvudet dagligen. Än så länge var det bara tankar men efter ett år blev tankarna verklighet. Jag började förändra mitt utseende och kropp med hjälp av att ”leka” med maten. Testade olika metoder för att se vilket som var mest lönsamt, vilken metod kunde göra så att jag gick ner xx kg. Till en början var det inte meningen att det här skulle ta över mitt liv, men både träningen och maten tog en allt större del av mitt liv för varje dag som gick. Tillslut var jag fast i det destruktiva mönster som ville att jag skulle dö.

Ätstörningen ville ta död på mig, i mitt fall var de anorexi som drabbade mig till en början. Anorexi innebär självsvält. Jag minns så tydligt en dag när jag och pappa skulle ut och springa, mamma skickade ett mejl till mig med innehållet ”Symptomen för anorexi” och så skrev hon ”såhär får det inte bli”. Det var då som mina tårar bara forsade. Jag insåg då att jag var fast. Min lek och att gå ner i vikt hade gått överstyr och jag insåg nu att jag inte alls mådde bra. Pappa kom hem och jag föll i hans famn och bara grät, sa att mamma skickat ett mejl om anorexi och jag bara skrek ”pappa det är redan så, jag är redan där”, pappa svarade då ”Jag vet, jag vet älskling”. Sedan den dagen började resan mot det friska livet. En resa som jag aldrig trott att jag skulle behöva göra. En resa som jag var helt säker på att jag aldrig skulle klara.

Den sommaren skulle vi åka till USA, jag hotade mamma och pappa med att sluta äta om vi inte åkte. Jag trodde att allt skulle bli bättre där borta, som att jag skulle få starta om på nytt. Men det blev totalt tvärtom, allt blev värre. Under det första året som sjuk hade jag kontakt med BUP, psykologer på vårdcentralen och Capio ätstörningsklinik. Däremot var väntetiden till klinikerna otroligt långa och jag blev bara sjukare medan jag väntade på hjälp. Tillslut fick jag komma in akut på Mandometer-kliniken, där vårdades jag i ungefär 9 månader innan jag och min familj valde att skriva ut mig. Metoden där funkade inte för mig. Den sommaren minns jag hur lycklig jag var, eller rättare sagt sjukdomen, det var anorexin som hade tagit över. Anorexin hade vunnit den sommaren och jag Tindra Andersson hade låtit den ta mitt liv ifrån mig. Åren gick och ingenting hände, jag mådde lika dåligt, åkte in och ut från psykakuten på grund av självskadebeteende och en så stor vilja att dö.

Sedan fyllde jag 18 år, jag hade nu varit sjuk i två år. I två år hade den äckliga sjukdomen tagit mitt liv och begränsat mig från allt.

Idag är jag 20 år och har varit helt frisk i ca 1 år, mitt mål var att vara frisk till studenten och det lyckades jag med. Efter att jag fyllde 18 började jag gå emot sjukdomen på riktigt. Jag gick upp i vikt och började känna mig levande igen. Trots att det var det absolut jobbigaste jag gjort så var det också det bästa någonsin. Att gå upp i vikt och bli fri har gett mig mitt liv tillbaka.


Skribent: Tindra Andersson

65 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon