• VIKT-igt UF

"Tillslut hade jag blivit övertygad om att jag inte var tillräcklig"

Jag har alltid varit lång. Det har gjort att jag alltid känt mig stor, men när jag växte upp var det ingenting jag la så mycket vikt vid. Problemen började inte förrän jag var vuxen. Mina ätstörningar började på riktigt hösten 2016. Åren innan dess hade jag varit missnöjd med min kropp, tränat mer än vad som är hälsosamt, och tänkt väldigt mycket på vad jag åt. Den här hösten hamnade jag på en ohälsosam arbetsplats och i takt med att jag mådde sämre så utvecklade jag ätstörningen bulimi. Jag tappade både självförtroende och självkänsla och tillslut hade jag blivit övertygad om att jag inte var tillräcklig, varken i det jag presterade eller min person. Jag var tvungen att hitta en plan B, men det enda jag kunde påverka var mitt utseende och jag såg det som min chans att lyckas med något. Då skulle ingen lägga märke till mina svaga sidor. Jag ”visste” att jag inte var bra nog som jag var, men vikten var i alla fall något jag kunde förändra till skillnad från min personlighet.


Jag försökte alltid undvika ”fel sorts mat” och när jag väl åt det fick jag extrem ångest och kunde inte behålla det i kroppen. Jag var tvungen att kräkas upp det. När väl jag öppnat den dörren tänkte jag att jag lika gärna kunde äta det som var ”fel”, eftersom att jag ändå kunde kräkas upp det sen. Sjukdomen bulimi innebär att man hetsäter en stor mängd mat, godis eller annat för att sedan göra sig av med det. Så började det inte för mig, utan de första månaderna kräktes jag bara efter att ha ätit något jag inte tyckte var okej tillsammans med andra. Efter ett tag lärde jag mig hur ångestdämpande det var att kräkas, och även att få äta precis vad jag ville. Jag bodde inte i min hemstad och trots att jag hade mycket kompisar så kände jag mig ofta ensam. För att slippa känna mina känslor åt jag och kräktes sedan upp det. Då hade jag något som tog mitt fokus för en stund och jag slapp känna.


Efter att jag kräktes första gången gick det ganska snabbt innan det eskalerade och jag insåg själv att det var allvarligt. Jag visste att det var farligt, men märkte att jag inte kunde sluta och förstod att jag behövde hjälp. Men hur tusan ber man om det? Det fanns en miljon grejer jag var fullkomligt livrädd för. Jag var såklart rädd för att bli dömd, att folk skulle tycka att jag är misslyckad, tycka synd om mig eller blir arga. Sedan var jag rädd för att bli kontrollerad. Det var omöjligt att inte kräkas när paniken satte in och jag ville såklart inte att någon skulle sätta käppar i hjulet. Till slut blev det för mycket att hålla för mig själv och jag började berätta för några vänner. När jag märkte att de tog det bra så vågade jag berätta för fler och fler och tillslut vågade jag berätta för mina föräldrar, vilket jag tyckte var allra svårast. Jag kommer inte ihåg vad jag sa eller hur jag sa det, men vi satt alla tre i soffan och pratade en lång stund. Jag tror inte de kan förstå hur man kan skada sig själv på det sättet, men de försökte i alla fall. Såklart är det fruktansvärt för en förälder att höra, men jag upplevde aldrig några överdrivet starka reaktioner. I alla fall inte på det sätt jag var rädd för och det var skönt.


Jag tycker att alla människor jag berättat för om min bulimi har tagit det väldigt bra. Mina vänner har ställt lite följdfrågor, jag har berättat så mycket jag velat och sedan har det varit fine med det. Att mina föräldrar tog det på allvar och hela tiden har funnits där för att stötta mig har varit avgörande. När jag varit ärlig med att jag inte klarat av att hålla mig ifrån att kräkas så har de lugnt förklarat att de är ledsna över att höra det, men att det bara är ett bakslag. Att det inte betyder att jag är tillbaka på ruta ett. Det gjorde att jag själv började höra av mig till dem de gånger jag kräkts. Man känner sig aldrig så värdelös som då och i de stunderna känns det omöjligt att bli frisk, men de har peppat och sagt gång på gång att det kommer gå över. Att det inte är för alltid och att det är sånt som händer och kan hända igen, men då är det bara att ta nya tag.


Bakslag kommer fortfarande, även om det är betydligt mer sällan. Jag fick en psykologkontakt på vårdcentralen som var väldigt bra. Efter ett tag blev jag även remitterad till Anorexi - och bulimimottagningen i Göteborg där jag har träffat läkare och en fysioterapeut som hjälpt med ångesthantering, kroppsacceptans och att våga känna mina känslor. Det är långa vårdköer och de är svåra att få tag på, men de människor jag mött i sjukvården har varit bra.

Det händer att jag äter för att dämpa mina känslor och ibland kan jag inte behålla det i kroppen, men det är sällan. Tack vare att jag bad om hjälp och fått stöttning av både sjukvården och min närmsta omgivning så är ätstörningen inte alls en lika stor del i mitt liv. Det är inte självklart för mig att älska min kropp, men jag har kommit långt. Jag försöker inte längre förändra den, utan accepterar den och lever med den. Jag vill inte längre skada den och en dag hoppas jag att jag till och med har lärt mig att älska den!


Skribent: Mathilda

140 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon