• VIKT-igt UF

"Ska jag? Ska jag vända det här nu?"

Ruset


När jag fick frågan om att skriva in hit var det en självklarhet att svaret skulle bli JA. Om det finns någon enstaka liten pusselbit jag kan lägga i pusslet för att föra utvecklingen framåt när det gäller ätstörningar i dagens samhälle, gör jag det mer än gärna. Jag är en rutinerad skrivare efter att ha bloggat om just det här ämnet i två års tid i namnet agnesiveuswenglert på nouw.com


Jag heter Agnes och fyller 16 år i år. I nästan hela mitt liv har relationen till mig själv och min kropp varit väldigt dålig. Jag har sedan 6 års ålder jämfört mig med allt och alla. Kvällen innan skolans årliga talangjakt i ettan stod jag i mitt rum och valde ut de plaggen som jag tänkte skulle få mig att se smalast ut. Svarta byxor och vit tröja kanske? Magen kan jag ju ändå dra in, men det går inte att göra någonting åt mina stora lår. Det, medan alla andra klasskompisar övade dansstegen en sista gång.


Tiden gick, och i fyran när jag var 10 år, laddade jag för första gången ner en kaloriräknarapp. Men det drog igång på riktigt i sexan när jag var 12 år och kände svält-ruset för första gången. Det där ruset som jag i efterhand har fått reda på att man inte ska ha. Att en vanlig, frisk människa aldrig upplever det om den hoppar över en måltid eller två. Det där ruset som fick mig att så gott som ta död på mig själv. Ruset. Jag kände mig duktig och ren av att inte äta lunchen i skolan. Och det fortsatte. Och fortsatte. Tills ruset tog slut och det inte fanns någon väg tillbaka. I december 2017 fick jag för första gången kontakt med ätstörningsvården på Stockholms Centrum för Ätstörningar (SCÄ). Jag gick sakta men säkert in mitt livs värsta period här, efter att ha låtit ätstörning härja fritt blev jag tillsagd att gå emot den, och jag kände mig så förvirrad. Men! Jag är inte klar med det här. Vad fan tror ni om mig? Att jag bara ska skita i det här och bli frisk? Aldrig! Ni som varit anhöriga eller drabbade vet exakt vad jag pratar om.

Mitt tillstånd förvärrades för varje dag som gick utan att jag kunde göra någonting åt det. Helt plötsligt var det mars och jag låg hemma dag ut och dag in, för jag fick inte gå i skolan någonting längre och vi väntade på att bli inlagda på familjevårdsavdelningen. Jag vet inte ens vad jag ska skriva om den här perioden. Det är ett trauma jag kommer behöva bära på till den dagen det är dags för mig att stiga ner i graven. Ty livet handlade inte om att leva längre. Det var något konstigt slags mellanting mellan liv och död. För jag kan inte påstå att jag levde. Den 5 april gick jag och mamma till SCÄ som vanligt. Båda två med en inställning om att komma ut därifrån lika hopplösa som alla andra gånger. Men i slutet av just det samtalet, som skulle vara en sista avstämning innan de bestämde sig om de skulle låta remissen till avdelningen stå kvar eller inte, klickade någonting till i min hjärna. VARFÖR ska jag inte äta? Vad kommer hända om jag äter? Men framför allt; vad kommer hända om jag inte börjar äta?

Vid det här laget var min kropp i så pass dåligt skick att allt svartnade för ögonen varje gång jag reste mig upp och hjärtat slog oregelbundet flera gånger per dag. Jag ville inte inse det, men jag blev orolig efter ett tag. Orolig för hur länge min kropp skulle stå ut. Jag kommer ihåg hur aprilsolen sken in på gården på Södermalm den där morgonen. Jag satt i den mjuka stolen i S:s rum och blickade ut genom fönstret medan mamma och min behandlare som vanligt vädjade och bad att jag skulle försöka äta. Det var då den första blixten slog ner nånstans inom mig. SKA JAG? SKA JAG VÄNDA DET NU? Det var en chock för mig. Kunde jag ens ha dessa tankar längre? Var det här jag? Efter ett tag ställde jag den enkla frågan till mamma och min dåvarande behandlare S ”Men vad kommer hända om jag bara börjar äta sådär?” Varpå de svarade ”Ingenting.”

Det var precis det jag behövde höra där och då. S följde oss till en lunchrestaurang i närheten för att se till att jag inte bråkade eller ångrade mig på vägen dit. Kriget inuti mig hade inte slutat, det hade börjat igen. Det goda hade rest sig upp efter att ha varit besegrat. Nu snurrade alla tankar i huvudet samtidigt. Men jag åt den där lunchen. Tog de där riskornen på gaffeln och förde dem till munnen för första gången på alldeles för länge. Fem dagar efter det påbörjade jag min behandling på dagvården. Vägen därifrån har inte varit rak över huvud taget. Jag har haft många bakslag och återfall och tvivlat i två års tid om jag är värd att vara frisk och fri.


Det där med att vara frisk och fri. Det känns så självklart för mig nu. Varför skulle jag inte vara värd att vara frisk? Vad är det för påhitt? Såklart att jag inte ska leva mitt liv präglat av att vara så sjuk som möjligt. Det vet jag nu. Och idag har jag varit utskriven från SCÄ i en månad. Jag har mycket att jobba på när det kommer till självkänslan, men anorexin är jag FRISK OCH FRI ifrån! Det är någonting jag alltid kommer bära med mig och vara stolt över att ha besegrat. För FAN vad jag har lidit och kämpat och tragglat och tvivlat och spottat på mig själv. Mina tankar handlar inte längre om hur många kakor jag åt hos farmor eller hur många situps jag gjorde eller inte gjorde igår kväll, de handlar om relevanta och roliga saker. Som vilket gymnasium jag helst vill börja på, och vad min mening med det här livet är. Om det är något jag kan vara säker på är det hur som helst att anorexin inte är en del av mig längre, och den kommer aldrig att vara det.


Och det här, min vän, är inte slutet av min berättelse. Det du läser just precis nu är bara början.


Skribent: Agnes Ivéus Wenglert

0 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon