• VIKT-igt UF

"Om jag bara gick ner lite mer i vikt så skulle allt bli bra. Då skulle jag bli lycklig"

Allting startade när jag började i högstadiet och fick ett nytt kompisgäng. Inget fel på dem. Jag hade några fantastiska år, men prestation, höga betyg och plugget var högt prioriterat. Jag

började jämföra mig och tävlade mot de andra. Jag ville bli bäst. I perioder mådde jag dåligt och hade ångest. Men i nian tyckte jag att jag inte riktigt passade in, så jag letade efter lösningar för att bli mer omtyckt. I början av 2018 fick jag för mig att problemet satt i vikten. Tidigare under högstadiet hade jag flera gånger försökt gå ner i vikt och minska på maten, men det slutade alltid efter bara någon vecka. Förutom den här gången.


Jag började dra ner på mängden mat, förbjöd mig själv att äta vissa livsmedel och tog

träningen på största allvar. Och med tiden gav det resultat. Problemet var bara att detta

beteende inte bara gav mig en viktnedgång, utan jag blev så pass beroende av svälten att jag började prioritera bort annat. Jag isolerade mig själv för att slippa äta med de andra, ljög

konstant, slutade äta i matsalen och umgås på rasterna. Jag tänkte att om jag bara gick ner lite mer i vikt så skulle allt bli bra. Då skulle jag bli lycklig. Ändå mådde inte bättre av att göra såhär. Så jag sa till mig själv “Se åtminstone till att gå ner så mycket i vikt att du får diagnosen Anorexia Nervosa. Annars är det inte värt det.” Min syn på ätstörningar var att anorexia var den enda ätstörningen som togs på allvar. Jag tänkte att om jag inte fick den diagnosen så kommer ingen att bry sig och dessutom skulle det betyda att jag inte var tillräckligt smal.


Sommarlovet kom, mitt kontrollbehov ökade bara mer och mer. Att äta så lite som möjligt

var svårt eftersom vi alltid är och har varit en familj som äter alla huvudmål tillsammans. Det

var då som mina föräldrar började lägga märke till mitt nya beteende. Mamma frågade varför

jag gått ner i vikt men jag viftade bort det. I slutet av sommaren åkte jag på en stor

orienteringstävling med min pappa och lillebror. Jag minns att jag och pappa hade dagliga

bråk om att jag åt för lite och vägrade äta glass & läsk trots det varma vädret. Han förstod att någonting var fel.


Sommarlovet tog slut och jag började gymnasiet på en ny skola med nya människor. Det

dröjde någon månad, min vikt stod still och jag orkade inte mer, så jag skrev ett brev till

mamma och berättade allt. Det kändes som jag gav upp, allt jag kämpat för skulle visa sig

vara förgäves. I efterhand vet jag att be om hjälp inte är att ge upp utan tvärtom. Den 10

september fick jag min första tid på BUP. Det gick bra till en början men jag följde aldrig

matschemat vilket gjorde att jag på sätt och vis satt fast. Jag kom en bit men aldrig

tillräckligt. Det i kombination med att jag pluggade heltid gjorde att jag lagom till jul blev

helt slut. Så när jag kom tillbaka till skolan i januari blev jag sjukskriven till 50%.

I februari gick jag och min familj multifamiljeterapi (MFT). Vi, tillsammans med två andra

familjer, fick göra övningar och prata i grupp för att hjälpa familjerna i behandlingen. Det är inte bara den sjuka som drabbas utan hela familjen påverkas mycket. Men de andra sjuka

tjejerna på MFT:n var inte alls motiverade vilket jag påverkades mycket av. Jag kände mig

misslyckad jämfört med de andra.


Det var nämligen så att jag aldrig fick den diagnosen jag vill ha. Istället stod det på pappret

Atypisk Anorexia Nervosa. Ett misslyckande enligt mig. Och säkert enligt många andra

också. Atypisk står nämligen för att man når upp till alla kraven förutom något eller några.

Vilket krav det är är olika för alla. Men detta gjorde att bl.a. jag tänkte (och kanske tänker) att

det Atypiska var en light version eller en wannabe-diagnos. Så är inte fallet. En diagnos

bestämmer aldrig hur allvarlig en sjukdom är, oavsett om det är Anorexi, Bulimi, UNS, BED

eller någon Atypisk diagnos. Däremot har jag många gånger märkt hur andra runt omkring

mig tänker så, tyvärr.


Allt detta ledde till ett återfall. Först gick det långsamt och jag var medveten om det men ville

inte göra något. Efter ett tag kom en kaloriräknar-app och en stegräknare att spela stor roll.

Då gick allt plötsligt väldigt fort, snabbare än vad det någonsin gjort tidigare. Varje vecka rök

bara fler och fler livsmedel från min lista på saker jag kunde äta. Jag vägrade allt fler måltider

och näringsdrycker, jag manipulerade min föräldrar och andra i min närhet. Jag blev

beroende av av svälten. Varje dag när jag kom hem kollapsade jag i soffan eller sängen för att

jag var så fruktansvärt slut. Varken min kropp eller hjärna orkade med det jag tvingade den

till. Jag kunde offra vad som helst för sjukdomen. Förutom skolan. Det var där jag kände mig

trygg, där jag hittade ett syfte med livet. Tillslut gick det inte och jag blev 100% sjukskriven

från skolan. Jag började äta sex gånger om dagen för första gången under min behandlingstid.


Eftersom pressen från skolan släppte blev jag lugnare och piggare men vikten fortsatte att

rasa. I samma veva skickade min läkare en remiss till dagvården. Och jag blev så lycklig. För

egentligen ville jag inte leva såhär. Det var inte värt det hur mycket ätstörningen än

förespråkade det. Jag ville bli frisk men jag och mina föräldrar kunde inte klara det på egen

hand. Dock började dagvården efter sommaren.


Jag trodde först inte att jag skulle överleva sommaren, bokstavligt talat. Men i slutet av

sommaren inträffade världens största orienteringstävling och i år skulle vår klubb hjälpa till.

Jag fick erbjudandet att jobba med foto och instagram. Ett drömjobb i mina ögon. För att

delta var jag tvungen att visa läkaren att jag kunde kämpa för det. Det tog emot i början,

kändes som jag sprang men aldrig kom någon vart. Tills jag insåg att jag måste släppa

kontrollen. Så jag avinstallerade alla appar som låg till grund för mitt kontrollbehov. Det var

precis att jag klarade mig över gränsen för att få godkänt av läkaren att jobba på O-Ringen.

Men jag klarade det och det är jag evigt tacksam för. Risken var annars att jag hade gett upp

totalt och förstört för hela min familj. Vore det inte för O-Ringen hade jag nog blivit inlagd

den sommaren.


Den 12 augusti, 11 månader och två dagar efter att jag träffade BUP första gången började

dagvården. Det kändes tufft, för jag hade som mål att gå 100% i tvåan, men tvingades vara

100% sjukskriven istället. Att delta i dagvården är tufft, det är kanske den mest intensiva

behandlingen för ätstörningar. Men det är också en behandling för de som är motiverade och vill bli friska. Trots min motivation hade jag aldrig kunnat utvecklas som jag har gjort utan

dagvården. Även om jag fick mycket hjälp under dagarna krävdes det också ett stort jobb

hemifrån. Att bli frisk utan hjälp är nästan omöjligt.


Idag när jag skriver detta är det två veckor kvar på dagvården. Samtidigt som jag känner mig

färdig och vill sluta NU så är jag nervös för vad som kommer sedan. Jag har inte gått i skolan

på nästan 7 månader. Jag är rädd för att bli dömd. Dömd för vad jag äter och hur jag ser ut.

Under hela min gymnasietid har jag varit den sjuka. Nu ska jag vara någon annan, men vem

är det? Även om det går mycket bättre med maten och ångesten så har jag mycket tankar

kvar, det är ju trots allt en psykisk sjukdom. Att bli av med förbjudna livsmedel, ångest och

andra beteenden är ingenting jämfört med att ändra min syn på världen och mig själv. Det är

som att försöka inse att jorden är platt när man hela sitt liv trott att den är rund.


Skribent: Hanna, nouw.com/lilljag

0 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon