• VIKT-igt UF

"Mina dagar gick åt till att plugga, träna och tänka på mat"

Jag var nio år när jag började utveckla den ätstörning som fyra år senare skulle komma att diagnostiseras med Anorexia Nervosa F50.0. Att jag blev sjuk så tidigt var en kombination av arv och miljö. Rent genetiskt så föddes jag med en hjärna på högvarv (särskild begåvning) samt anlag till tvångsmässighet och psykisk ohälsa. Resultatet av de komponenterna var att jag drabbades av min första depression redan på dagis och att mitt sätt att hantera en värld där jag tog in mer än jag hade erfarenhet nog att processa var att utveckla komplexa tvångsritualer. Miljöaspekten i att jag blev sjuk är att ingen vuxen såg. Jag var bara en blyg men smart och duktig flicka som var lite mer ängslig än många andra barn. När jag började i mellanstadiet flyttade jag, bytte skola och hamnade i en klass där jag blev mobbad för mitt utseende. Egentligen handlade det väl mer om mitt beteende, att jag var mogen för min ålder, men glåporden fokuserades på mitt utseende och jag tog åt mig allt. Jag började då kontrollera maten eller “banta” som jag skrev i min dagbok eftersom jag tänkte att om jag blev smal skulle jag bli snygg och de skulle sluta säga sådana saker till mig.


När jag började sexan bytte jag skola, bort från mobbarna, och lovade mig själv att aldrig hamna där igen. Aldrig vara töntig och ful. Jag tryckte ned allt som var jag och blev någon annan. Här tog ätstörningen verkligen fart. Jag blev deprimerad och hade ständig ångest. Började skära mig för att stå ut. Kroppen började också ta stryk och hjärnan fungerade inte längre så som jag var van vid. Mina dagar gick åt till att plugga, träna och tänka på mat. Mina föräldrar började vid den här tiden ana oråd men jag ljög dem rätt upp i ansiktet. Sa att jag älskade min kropp och aldrig hade ångest för mat. Under vårterminen i sjuan orkade jag inte längre. Jag kunde inte sova, hade konstant ångest och såg ingen mening med att leva. Jag hade hört av vänner på internet att man kunde prata anonymt med en kurator på Ungdomsmottagningen. Så jag tog mod till mig och ringde dit, hittade på ett namn och sa att jag hade sömnproblem och ångest. Allt jag ville var att skrika att jag inte orkar mer, att jag är så fruktansvärt hungrig men att jag inte kan tillåta mig att äta för att jag är så vidrig. Men jag vågade inte säga något om mat eller kropp och absolut inte nämna ordet ätstörning eftersom jag ju inte var tillräckligt sjuk för att få använda det ordet. På Ungdomsmottagningen förstod de snabbt. Jag fick träffa en läkare som undersökte mig och det visade sig då att min kropp inte alls mådde bra. Det var en lättnad, att ångesten faktiskt syntes på kroppen, att den också var på väg att dö på samma sätt som jag var mentalt. Samtidigt som jag var tretton år och livrädd för att dö. Läkaren ringde mina föräldrar och skickade en remiss till Stockholm Centrum för Ätstörningar (SCÄ).


Det var början på en lång, lång resa. Under sex års tid gick jag till SCÄ. Mobila teamet, familjevårdsavdelningen, barnteamet, öppenvård, dagvård. Parallellt var jag under de här sex åren inlagd på BUP-kliniken, bodde på två olika behandlingshem och blev när jag fyllt 18 inlagd på diverse vuxenvårdsavdelningar. De sex år jag gick i behandling var de sex värsta åren i mitt liv. Psykiatrin traumatiserade mig. Ätstörningsvården gjorde mig sjukare. Jag kämpade och kämpade och kämpade men föll ändå tillbaka. Många gånger har behandlare sagt till mig att jag alltid kommer att leva med ätstörningstankarna och ångesten. De sa det för att muntra upp mig, för att jag inte skulle känna mig misslyckad och för att målet inte skulle tyckas så långt borta. Effekten blev ju självfallet motsatt. Ett liv med anorexin var inte ett liv värt att leva. Jag ville inte dö men orkade inte leva om jag skulle behöva plåga mig igenom varje vaken stund. Ångest som hugg i kroppen vid varje tugga. Ångest över att behöva existera i den kropp jag hatade mest på hela jorden. Ångest av att alltid, alltid vara fel. Såhär i efterhand förstår jag inte hur jag överlevde. Hur jag tog mig igenom dag efter dag efter dag trots att allt gjorde så ont att jag inte kunde andas. Men jag tog mig igenom dagarna och plötsligt hände något. Jag hade gått i dagvård på SCÄ och haft en fantastisk behandlare samtidigt som jag fått traumabehandling. Jag hade kämpat som ett djur under 10 månader, bestämt mig för att inte vika en tum för ätstörningen för jag visste att då var jag körd. Så en dag var det något som släppte. Jag kände mig fri. Ångestfri. Jag bodde då på behandlingshem men hade inte varit där på ett par månader eftersom jag var inlagd på en sluten psykiatrisk avdelning på grund av självmordsförsök. Business as usual i mitt liv. På ett par veckor avskrevs mitt LPT (Lagen om Psykiatrisk Tvångsvård) och jag skrev ut mig själv. Åkte till Sri Lanka tillsammans med en kompis och insåg att jag blivit frisk. Att jag inte längre hade ångest över mat eller min kropp. Det var magiskt. Helt helt helt magiskt.


När jag kom hem skrev jag ut mig från behandlingshemmet och flyttade hem till en kompis. Strax därefter träffade jag min nuvarande pojkvän och flyttade ihop med honom. Började jobba och leva, precis som vem som helst annan. Ångesten kom inte tillbaka. Ätstörningen kom inte tillbaka. Idag har det gått två år och jag är helt frisk. Jag som både vården och jag själv räknat ut så många gånger. Jag är frisk och lycklig. Jag lever ett liv som jag inte ens visste existerade när jag var sjuk. Mitt liv är ett bevis på att det går att bli helt frisk från en ätstörning och att det är värt varje sekund av ångest. Du är värd det.


Skribent: Hanna Larsson

133 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon