• VIKT-igt UF

Mina ätstörningar tog 15 år av mitt liv, 15 år som jag aldrig får tillbaka

När jag fick förfrågan om att dela med mig av min historia kände jag bara MEN SJÄLVKLART. Jag är van att skriva och skriver mycket om mina ätstörningar på mitt instagramkonto natalieedaa. Och att få dela min historia HÄR är en sådan ära. Och jag värdesätter den äran djupt. Tack.


Jag var 10 år när mina ätstörningar greppade sina klor om mig. Jag var 10 år och hade just provat en klänning hos min pappa. Hans sambo tog ett kort på mig. När jag sedan fick se det ville jag bara gråta. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle gå ned i vikt. Jag skulle bli smal. Jag började skippa måltider i skolan, sen hemma, ljög om att jag åt hos kompisar eller inte var hungrig. Började springa elljusspåret och googlade mig blind på bilder av modeller på nätet. Jag var mobbad i skolan, först för att jag hade glasögon och sen på grund av min alternativa klädstil. Jag mådde rätt dåligt som det var och att experimentera med maten var mitt sätt att kontrollera allting, samtidigt som jag även ville bli den smalaste tjejen i skolan.

Vad jag inte visste då var att detta skulle bli vardag i 15 år framåt. 15 år av hetsätning, svält, överdrivet många timmar av träning, kräkningar. 24 timmar om dygnet med tankar om vad jag ska äta, när jag ska äta och OM jag ska äta. Min barndom blev förlorad.


Med mina ätstörningar så kom även en depression med självskadebeetende och självmordstankar som ett brev på posten. Den ångesten jag kände över all hets kring mat blev för stor och den lilla livsgnistan jag hade kvar dog ut. Och jag levde även i en miljö som gjorde mig sjukare. Jag levde bland folk, släktingar och vänner, som bara pratade om bantning och de hade till och med tävlingar om vem som gått ned mest i vikt med pengar inblandade. Att bli frisk var inte ett alternativ.


Den stunden när mina ätstörningar blev riktigt svåra var när jag flyttade hemifrån vid 20 års ålder. Nu kunde jag göra precis som jag ville. Jag laddade för första gången ned en kaloriräknarapp och började tracka allt jag åt. Började gymma. Ibland 3 gånger per dag. Jag var även i en period där jag trixade mycket med mitt hår och utseende. Jag ville bli blond. I den processen bröts mitt sköra hår av, från att vara till under brösten gick det av till öronsnibben. Och ena sidan blev helt snaggad. Allt detta på grund av näringsbristen man får av att inte äta. Jag frös konstant. Mina fingrar var blå. Naglarna gick av och nagelbanden var konstant sönder. Min familj märkte för första gången allvaret i mina ätstörningar. Jag följde dem till Coop en dag och jag hörde min mamma och styvpappa utanför bilen pratandes om att jag kommer dö. Inte förstod jag alls vad dem menade förrän i dag. Jag skulle ha dött. Min kropp svävade mellan liv och död.


På nåt sätt vände det, men inte till att bli frisk. Jag började istället hetsäta. Jag var på affären varje dag, plockade korgen full, gick hem och åt upp allting inom loppet av 5 minuter. Sen låg jag där med en ond mage och en ångest som heter duga. Detta höll på ett tag tills jag insåg att jag måste göra mig av med det. Så efter varje gång jag hetsätit så började jag spy upp det. Jag köpte även mycket laxeringsmedel och mixtrade. Min kropp tog detta hårt. Min mage började krångla och hade ont i halsen konstant. Kom tillslut själv till insikt och bestämde mig för att sluta med detta då jag hade så ont i hela mig. Orkade bara inte mer. Var tvungen komma på något nytt då. Jag ville vara smal. Så började svälta mig igen. Och detta höll på i omgångar. Allt mellan svält, hetsätning, kräkningar. En ond cirkel.


Så blev jag 25 år, det är 3 år sedan, och vad som vände för mig var ett självmordsförsök. Jag mådde så dåligt och ville få bort all ångest, jag orkade inte med detta livet nå mer. Jag såg ingen annan utväg. Hade varit sjuk och levt med detta i 15 år av mitt liv, jag trodde aldrig jag skulle bli frisk och få leva ett bra liv. Men efter mitt självmordsförsök så fick jag en samtalskontakt på psykiatrin där min mask bara föll av och jag grät ut 15 år. Samtalskontakten hjälpte mig enormt mycket och sakta började demonen som haft mig i sitt grepp, släppa taget. Och jag växte och blev starkare. Men det ska inte gå så långt. Jag skulle ha sökt hjälp tidigare.

Ett tillfrisknande är inte en rak linje. Det går upp och ned och hit och dit. Jag har fallit, men jag har rest mig igen. Har varit ett berg-och dalbana dessa 3 år. Och har blivit testad. Många i min omgivning har gått bort och varje gång jag mår dåligt vill jag luta mig mot mina ätstörningar, för där har jag kontroll. Men jag har kämpat. Jag bestämde mig för att dela med mig och att jag ville inspirera andra. Började prata om mina ätstörningar på mitt instagram och om kroppsacceptans. Och det hjälpte mig otroligt mycket. Och det kommer jag fortsätta med. Det ger mig hopp och lycka. Om du är drabbad eller anhörig, det finns hjälp, BRA hjälp, att få. Ta den! Låt det inte gå för långt. Tack för att ni ville lyssna. Och fortsätt kämpa. Ge aldrig upp!! Kram!


Skribent: Natalie Dahlberg

185 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon