• VIKT-igt UF

Min kamp mot anorexins tuffa grepp om min dotter

Jag funderar på var jag ska börja. När jag tänker tillbaka på den här tiden blir jag ofta ledsen. Skrivandet gör att minnena från den här tiden kommer tillbaka, minnen som är tuffa.

I livet möts man av motgångar, det gäller för alla. Men ibland blir det extra hårda prövningar. För min dotter började det våren 2017, antagligen ännu tidigare. Jag vet fortfarande inte exakt vad det var som satte igång allt detta, kanske berättar hon för mig i framtiden, jag hoppas det. Men jag vet att vad det än var, så satte det igång en väldigt svår tid för oss alla. Och det kom att förändra mitt liv för alltid.


Hon blev magrare och magrare. Jag kände paniken växa allt mer för varje dag som gick. Min första tanke varje morgon var; vad ska jag laga för mat idag? Hon åt ju nästan ingenting, bara satt och petade i maten. Från den dagen då vi förstod att något inte stod rätt till så gick allt rasande fort. Jag såg hur hennes kläder blev hängigare, jag såg hennes ansikte smalna av, jag märkte att hennes humör blev sämre, jag märkte hur hon tränade mer och mer och jag märkte hur hon isolerade sig allt mer från sina kompisar. Och allt hände på en gång, inom loppet av ett några veckor. Man kan undra ”Märkte jag inte av att något höll på att hända?” Nej, inte i början. Hon började leva ett ”sunt” liv, och vilken förälder tycker inte det är bra? Jag var ändå snabb med att agera. Jag ringde skolsköterskan på gymnasiet. Det visade sig att hon också precis fått larm från idrottsläraren och några andra som sett min dotters avmagring.


Nu följde några av de hemskaste veckorna i mitt liv. Vi fick en remiss till BUP i Nässjö. De skulle sedan bedöma min dotters situation. Men innan vi fick komma dit eskalerade viktnedgången. Hon tappade kg efter kg, frös ständigt, petade i maten, tappade hår, svimmade flera gånger och hade en farligt låg puls och låg kroppstemperatur. Två gånger fick jag åka in till akuten på Ryhov i Jönköping för att hon ramlat ihop. Det var många tårar och ledsna samtal den här tiden. Det blev mycket tröstande, liggande i fosterställning vid min älskade dotter och bara försöka vara där för henne. Många bilfärder och kortspel blev det, allt för att skingra tankarna. Jag glömmer aldrig när jag satt mitt emot henne vid bordet och pratade med henne. Jag grät, och sa hur mycket jag älskade henne. Hon grät också. Till slut sa hon, gråtande, att ”pappa, jag ska försöka klara det här”! Det var det bästa jag någonsin hört.


Hos BUP i Nässjö konstaterade man att min dotter hade Anorexia Nervosa. Vi fick en remiss till ätstörningskliniken i Jönköping. Där konstaterades att min dotter hade en kropp som en 70-åring. Läkaren var hård mot henne och sa exakt hur allvarligt det var. Hon blev erbjuden en plats på dagvården. Om hon hade tackat nej den dagen så hade hon blivit tvångsintagen.

Det blev en sommar som jag aldrig hade trott jag skulle få uppleva. Varje dag åkte hon in till anorexienheten i Jönköping, där hon fick vila, äta och samtala. En sommar man som 17-åring inte ska behöva vara med om. Men successivt gick vikten upp, vecka efter vecka, och värdena blev bättre. Möten varje vecka, med kurator. Så höll det på i 1,5 år. Hon fyllde sedan 18, då hade hon ännu inte blivit frisk, snarare tvärtom, hon hade börjat tappa vikt igen. Jag kände paniken komma. Hon blev förflyttad från anorexienheten till vuxenpsykiatrin, med samtal ca en gång i månaden. Mentalt blev hon sedan bättre och bättre. Samtal tillsammans med ett enormt uppstyrt matschema, med 6 måltider om dagen, gjorde sedan så att allt sakta gick åt rätt håll igen.


Min dotter friskförklarades i maj 2019. Kuratorn ringde mig och berättade nyheten, att hon nu är frisk men med en risk för viss sårbarhet. Jag grät av lycka. Under dessa två år har det varit en sådan enorm anspänning. Som förälder och anhörig sätts man under en enorm press, det är nog ingen som riktigt kan förstå, om man inte själv har varit med om det. Idag är hon frisk, men min vaksamhet kommer alltid finnas kvar, hela livet. Jag vet att det finns en risk, att tankarna kommer tillbaka, att hjärnspöket återkommer. Men då är jag beredd och vid minsta antydan till det kommer jag ta fighten!


Jag vill också passa på att tacka mina föräldrar, som ställt upp till 110 %. Jag vet att även de har lidit oerhört. Sist men inte minst, min andra dotter, som även är lillasyster, och bara ett år yngre. Hon har också fått genomgå detta och ibland blivit åsidosatt. Hon har varit med och stöttat och tröstat och har också fått lida väldigt mycket. Hon är bara bäst!


Motgångar stärker, så är det. Livet är inte sig likt längre, det finns för många svåra minnen från den här tuffa tiden. Men en sak vet jag; andra framtida motgångar kommer vara betydligt lättare att ta sig igenom när jag vet att jag klarat denna! Jag vet också att det går att bli frisk, även om jag många gånger har tvivlat. Så till er andra föräldrar vill jag säga, ge aldrig upp, hur jobbigt det än är. Ni kommer göra fel, ni kommer säga fel saker, men det visar ändå att ni bryr er och försöker. Ta också all hjälp ni får, av vården och av nära o kära, ni klarar det inte själva.


Till er tjejer och killar som har någon form av ätstörning vill jag också säga något; det är enbart ni själva som kan ta beslutet att vilja bli friska. Ta den hjälp ni blir erbjuden, från vården och anhöriga, ni klarar det inte heller själva. Vården och föräldrar har betydligt längre erfarenhet och kunskap om detta, våga lite på dem! Alla vill er väl och kämpa, även om det är jobbigt. Kasta av demonen som sitter på axeln, och börja lev ett liv som ni är värda!


Skribent: Patrick, en förälder som kämpat sig igenom anorexins tuffa kamp.

239 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon