• VIKT-igt UF

"Jag ville inte leva. Jag ville ingenting."

Jag stirrar in i den vitmålade sjukhusväggen. Jag är livrädd. Här tänker inte jag stanna länge, max två dagar. Där hade jag fel. Jag skulle vara inlåst på en psykiatrisk avdelning i över 300 dagar. För anorexin höll på att ta mitt liv.


Den här berättelsen har varken början eller ett slut. Åtminstone inte än. Ska jag vara ärlig vet jag inte hur allt började. Ibland skulle jag önska att jag visste var det började gå snett. Jag har sett ner negativt på mig och min kropp väldigt länge. Redan i mellanstadiet. Anorexin började sakta men säkert att fånga mig och den lyckades, oj vad den lyckades. Jag var fast. Den tog allt som var jag. Jag blev en annan person. Fler och fler livsmedel valdes bort och portionera krympte allt eftersom.


Jag ville inte leva. Jag ville ingenting. Jag lät sjukdomen ta över totalt. Den blev min bästa vän, min trygghet. Den fanns alltid där. Följde efter mig vart jag än gick. Den blev min trygga punkt. Samtidigt förnekade jag för mig själv att jag led av sjukdomen. Jag var så sjuk att jag inte ens förstod det. Så när jag blev akut inlagd förstod jag inte hur sjuk jag faktiskt var. Jag tyckte alla överreagerade. Jag tog inte in vad läkare, behandlare eller familj sa. Det är nu i efterhand jag förstår hur sjuk jag var. Hur nära det var innan den tog mitt liv.


Det finns ingen speciell avdelning för ätstörningar där jag bor så jag blev inlagd på en vanlig psykiatrisk avdelning där alla människor med någon form av psykiskt sjukdom befinner sig. Tiden inlagd var hemsk men nu i efterhand ser jag det också som en erfarenhet starkare. Jag såg samhällets baksida. Jag träffade alla möjliga personer som alla hade en underbar personlighet på deras sätt. Det finns inga “knäppa människor”. Alla är unika på deras sätt. Lika så både du och jag. Jag spenderade över 300 dagar på avdelningen och såg människor komma och gå. När jag väl blev utskriven kändes det som jag föds på nytt. Det var nu mitt liv började. Ute i friheten långt ifrån sjukhusmiljön. Jag ser det än idag som en nystart. Jag skulle börja leva och besegra sjukdomen som förföljt mig i så många år.


Jag är levande men jag lever inte. I alla fall inte än. Sjukdomen begränsar mig fortfarande. Men JAG har börjat ta över kampen, kampen om mitt liv. Min berättelse har inget slut än. Men jag tror på mig själv att jag kommer bli frisk. För det går faktiskt även fast det känns omöjligt. Jag är redo att starta ett liv utan sjukdomen. Jag tänker inte låta sjukdomen begränsa mig mer. Det kommer att ta tid och det är okej. Du blir inte sjuk över en natt likaså blir du inte frisk på en vecka. Jag vill uppnå mina drömmar och inget ska stå i vägen. Du kommer inte klara det på egen hand, du behöver stöttning. Och kom ihåg en sak, ångesten kommer inte döda dig, att inte äta kommer göra det. Kan jag, kan du, kan vi, kan alla!


Skribent: Linnea

0 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon