• VIKT-igt UF

"Jag var inte smal nog, jag var inte duglig"

När jag var 10 år minns jag hur jag framför spegeln granskade min kropp. Jag lade märke till mina kurvor som nästan var osynliga för det nakna ögat. Idag är jag 25 år, och även om jag inte vill erkänna det gör det än idag. Skillnaden är att människor höll koll på mina kostvanor som liten, men nu är jag fri till att göra vad jag vill. Vilket idag lett till en mer osund relation till mat.


Jag vill tro att det hela drog igång på riktigt i början av högstadiet. Jag och tre andra tjejer i klassen skulle börja på en ny skola. Jag var glad och inte ett dugg nervös då jag såg mig själv som en ledare för denna tjejgrupp. Så när jag gick in i klassrummet med huvudet hållit högt fick jag uppmärksamhet, inte den ur den positiva formen. Jag blev mobbad, inte grovt, men ett gäng spydiga kommentarer fick jag höra dagligen. Sen lade jag märke till honom, Alexander. Han tittade på mig, som ingen annan hade granskat mig förut, så jag lät honom göra det och uppmuntrade det till och med. Den nedtryckta känslan jag fick av mobbningen försvann lite då jag äntligen fick positiv uppmärksamhet. Han var inte särskilt söt, om jag ska vara ärlig var han lite äcklig och hade en dålig kvinnosyn. Men han var någorlunda populär i klassen. Det var med han jag förlorade min oskuld med några veckor efter. Bara 12 år. Och jag insåg att all den positiva uppmärksamheten jag hade fått, var sexualiserad. Vilket är underligt då han också var 12 år, men han hade säkert egna problem som lett till vem han var.


Istället för att se min kropp som en kropp av en tjejs, såg jag på mig själv som en sexig kvinna. Jag ryser av att tänka på det. Som 12, snart 13 år, funderade jag mest över vad jag kunde göra för min pojkvän. När vi äntligen gjorde slut var jag så förstörd psykisk så jag utvecklade min första ätstörning, som jag tror alltid någonstans funnits där. Och den växte inte till det bättre ju mer mobbningen i skolan ökade. Ju mer vänner jag förlorade desto mer kilon minskade jag. Det började med att jag inte åt, det var enkelt. Men sedan hörde jag ett rykte om en tidigare överviktig tjej i skolan, hon spydde för att gå ned i vikt. Jag analyserade henne, vad fin hon var, men vem var han bredvid henne? Det var Alexander. Jag var inte smal nog, jag var inte duglig. Så jag började spy upp min mat. Jag kommer ihåg vilka problem jag fick med mina tänder och hur min tandläkare frågade min mamma om jag hade bulimi. Hon tittade på mig och skrattade, - självklart har hon inte det.


Min ätstörning har ändrat form genom åren, men den har alltid tyckt samma sak. Att jag är ful, äcklig och att ingen vill vara med mig. Jag har varit överviktig och underviktig, ingenting jag gör ger mig balans. Men jag har tagit mig igenom varje dag och det blir lättare. Men min ätstörning finner sig alltid tillbaka, med åren har jag bara blivit mer redo för det. Det är viktigt att se ätstörningar som det förändrade och läskiga tillståndet som det faktiskt är. Det kan komma i övervikt och undervikt, samtidigt som den kan innebära normalvikt. Vikten är egentligen inte i fokus, det är hur vi ser oss själva. Vi kan inte se på en människa om den har ätstörningar.


Steg ett är att acceptera den, steg två är att tilldela den rätt känsla. Under min högstadietid diskuterades ätstörningar frekvent, utan att vi visste vad det hette. Men vi gav det en positivt klang då den gav oss den slimmade figuren. Det är inte en positiv känsla ätstörningar ska bli tilldelad, det är en sjukdom, en sjukdom som kan behandlas.


När jag tittade mig i spegeln som tonåring såg jag någon ful, äcklig och otillräcklig. Jag ser henne fortfarande i spegeln, men inte varje dag. Och det är de positiva dagarna som får mig att växa och ta mig igenom det.


Skribent: Frida Wallin Nilsson, @fridanilzzon

0 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon