• VIKT-igt UF

"Jag var fast. I en ond cirkel av att hata min kropp."

Musiken som med näsan högsta volym spelades ur mina hörlurar började försvinna, och istället hördes mitt flås och mina hjärtslag betydligt högre. Siffrorna på displayen blev suddiga och flöt ihop med varandra. Det fanns ingenstans jag kunde fästa blicken, utan allt bara snurrade. Av ren panik slog jag näven flera gånger, så hårt jag kunde, på stoppknappen och sprang sedan så fort jag kunde ut ur lokalen och in på toaletten. Låste om mig och hann precis böja mig över toaletten innan det lilla jag hade i magen kom upp. Sen blev det mest bara svart.


När jag var femton år gammal tröttnade jag på att ständigt gå runt och tycka illa om mig själv, utsida såväl som insida. När det är svårt att ändra på insidan i en handvändning, och också bli mer nöjd med utsidan av enbart nya kläder, nytt smink och ny frisyr tänkte jag att det kanske sitter i kroppsformen? Klappat och klart! Tre dagar i veckan tog jag mig ut i spåret och sprang några kilometer, och började justera lite i maten. Helt oskyldigt och helt sunt. Tills den dagen då kroppen tycktes ha vant sig vid min förändring och stannat av i viktnedgången. Då var det dags att lägga i nästa växel, alltså äta lite mindre och träna lite mer. Resultaten kom som ett brev på posten och det där lyckoruset och känslan av att äntligen lyckas med något infann sig. Sådär höll jag på. Tills mina dagar var fyllda av flertalet träningspass och så pass begränsat matintag att jag åt på tok för lite varje dag. Hela jag var blek, tom i blicken, tunn och full av blåmärken och blodblåsor från all träning. Jag var här 16 år gammal och helvetet var igång. Under mina två första år såg dagarna och livet ut såhär. Minimalt med mat, överdriven träning och ångest upp i halsen. Scenariot i början av texten är från en av flera gånger då jag av ren utmatning kollapsat på gymmet. Det var inte ovanligt att jag kräktes av utmattning och ibland nästan svimmade. Varje morgon bestod av en långpromenad, eftermiddag med gym och på kvällen ytterligare en långpromenad. Däremellan fick kroppen knappt någon näring. Inte konstigt att den sa ifrån va?


Mina föräldrar och folk i min omgivning blev allt mer oroliga och försökte med allt för att nå fram till mig. Men alla deras vänliga ord och försök till hjälp slog jag bort med hård hand, inte alls redo för att inse att jag behövde hjälp. Så såhär tuggade vi på, fram tills att jag kom i kontakt med en personlig tränare på gymmet som jag började prata med och som även började träna med mig en gång i veckan. Inte bara det, hon fick också lite vett i mig. Och tur var det, annars vet jag inte vart jag slutat. Jag var aldrig sjukhusaktuell, men hade jag fått fortsätta i den riktning min ångest puttade mig mot var det nog inte långt borta. Den här tränaren fick mig att inse att kroppen faktiskt behöver mat för att orka prestera. Och med lite tid blev jag istället manisk åt det hållet. Varenda måltid, varenda pass och även varenda droppe vatten var kalkylerad till exakt rätt mängd. Allt skulle vara in i minsta detalj perfekt för att få mig att bli så slank och muskulös som möjligt. Jag gick upp lite i vikt och började övertala alla, inklusive mig själv, att nu mådde jag bra och var frisk! Men ack så falskt det var. Ångesten över mat, träning och kroppen var minst lika stor, men den tog uttryck på ett annat sätt. Jag var totalt fixerad vid kroppen och hur jag med hjälp av mat och träning skulle forma den till perfektion.

Mitt i allt detta kom studenten och därefter en flytt till London som au pair. Där sattes mina regler på prov, och så även mitt psyke. Helt plötsligt kunde jag inte med järnhand styra maten och träningen som innan, då jag nu hade en främmande familj att anpassa mig till. Detta ledde mig in på ytterligare ett spår i ätstörningarnas skog. Bulimin.

Jag försökte äta och träna enligt mina regler men det var inte alltid det gick, och den ångesten var för grov för att hantera. Jag började försöka kräkas, kompensera via fasta och träning och dämpade även ångesten via självskada. Jag var i bitar helt enkelt, och fick åka hem.

Jag flyttade då till Göteborg och tog min ångest och bulimi med mig. Dagarna kantades av extrema försök att gå ner i vikt, då jag gått upp några kilo som jag inte alls var bekväm med. Jag tränade frenetiskt och försökte begränsa mitt matintag så gott det gick och ännu fler regler kring vad, när och hur jag kunde äta skapades. Jag var fast. I en ond cirkel av att hata min kropp, försöka gå ner i vikt, sätta kroppen i svält som sedan i sin tur ledde till hetsätningar som ledde till ännu mer ångest, hat mot min kropp och ännu starkare försök att gå ner i vikt som ledde till ännu större svält och ja, ni ser ju. Cirkeln är igång. Som en stor, tung sten som någon knuffar nerför en brant backe. Och där har ni mig idag.


Jag är 22 år gammal, lider av depression och bulimi och behandlas för detta med antidepressiva mediciner och KBT på en ätstörningsklinik. Jag har gått igenom 7 år av ångest, ätstörningar, självskada och även tre besök på psykiatriska akutmottagningen samt grova självmordstankar. Allt detta för att jag lyckats hata min kropp så pass. Mitt liv är en stor cirkel, precis som den jag nyss beskrev. Tyvärr hatar jag min kropp och är besatt av att försöka förändra den, vilket alltid leder mig till svält och hetsätningar. Ni vet, när man mixtrar så mycket med sin kropp kommer den protestera. På ett eller annat sätt. För mig, och så många andra, leder det till total kontrollförlust då kroppen slår bakut och man finner sig i ett hetsätningstillstånd. Och för att lindra ångesten som kommer av det, vad gör man då? Jodå, man går runt i den där cirkeln. Men det ÄR dags att bryta den.

Jag är extremt trött på att snurra runt i samma cirkel om och om igen. Sedan början av november 2019 är jag patient på anorexi-bulimimottagningen och nu börjar resan mot ett friskt liv jag inte kunde längta mer efter.

Känner du igen dig i något av detta jag skrivit om? Gör mig då en tjänst och SNÄLLA, be om hjälp. Prata med någon, vem som helst. Sträck ut en hand, för det finns alltid någon som kommer ta den. Lovar du det? Bra!

Mig får du kontakt med via instagram @hannahartvig, där du är varmt välkommen att följa mig och även skriva till mig. Om du ville lyssna på min och min väns podd @vilyfter hade jag också blivit superglad.

Ta hand om dig, du är den viktigaste personen i ditt liv.


Skribent: Hanna Hartvig

53 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon