• VIKT-igt UF

"Jag trodde att mina portioner, regler och rutiner var normala"

Jag har alltid haft mycket ångest. Alltid som barn varit väldigt rädd för att göra fel, vara otillräcklig och inte omtyckt. Jag blev medveten om mitt utseende och min kropp när jag var väldigt ung och jämförde mig med mina kompisar som jag tyckte alla var smalare och mindre än mig. Det blev inte bättre när skolsköterskan sa att jag var överviktig, och efter det flera kommentarer om att jag var rund/mullig/glad i maten av andra vuxna. Genom hela grundskolan dagdrömde jag om att när jag blev äldre så skulle jag vara snygg, smal och populär. Jag avundades dem smala populära tjejerna i högstadiet och var besviken på mig själv för att jag var så blyg och tillbakadragen. Jag hade en kompis som var väldigt besatt av att hon ville banta och gå ner i vikt, vilket gjorde mig ännu mer fixerad vid min kropp.


Samma höst som jag började gymnasiet så skiljde sig mina föräldrar, en riktigt jobbig skilsmässa som än idag får mig att må dåligt utav att tänka på. Jag tappade relationen med både mamma och pappa ett bra tag och kände mig ensam. För att ta mig igenom den tiden och fokusera på något annat så bestämde jag för att gång för alla ta tag i att bli smal, och ett populärt ”jag ska gå ner i vikt” nyårslöfte eskalerade. Det började smått med att jag slutade äta specifika saker och sakta men säkert så blev det värre och jag åt mindre och mindre. En dag i slutet på våren böjde jag mig över toalettstolen och kräktes. Jag fattade inte vad som hade hänt eller hur jag fått idén på att göra det, men jag var äcklad och rädd och sa att det aldrig skulle hända igen. Men när sommarlovet kom så tog det fart rejält. Jag tränade och fastade under dagarna och kräktes upp allt jag åt på kvällen när mamma var hemma. I början gillade jag det. Det blev min lilla hemlighet. Men efter ca 6 månader utav en rutin utav svält-hetsätning-kräkning så blev jag djupt deprimerad och hade självmordstankar. Jag kunde hetsäta tills jag knappt kunde röra mig på grund av magsmärtor och sedan var det raka vägen till toan. Jag hade tappat mig själv, pratade knappt med vännerna i skolan, bråkade konstant med min mamma och ljög och gömde för alla mina närmsta. Jag var helt fast i sjukdomen och kunde inte sluta. Tillslut orkade jag inte mer och jag berättade allt för min pappa, som direkt ringde ätstörningsenheten där jag diagnostiserades med bulimi och depression. Jag ångrade att jag hade berättat. Var livrädd för att nu bli av med sjukdomen som hållit mig sällskap i ett halvår och lovat mig guld och gröna skogar.


Efter julen, två månader senare, så började jag på öppenvården. Jag gick där i ungefär ett år innan jag friskförklarades. Då levde jag på ett hög utav att ha blivit friskförklarad och trodde att inget någonsin skulle kunna såra mig igen. Men alla mina sår var inte helt läkta och när jag mådde dåligt igen så tog det otroligt hårt på mig. Jag fattade inte hur eller varför, jag hade ju blivit frisk, jag skulle ju inte må dåligt? Alla mina undan tryckta känslor och tankar resulterade i att jag började få panikattacker.


Efter att jag tagit studenten, ca 5 månader efter friskförklaringen, så flyttade jag hemifrån till Stockholm och började omedvetet äta mindre. Panikattackerna blev värre och kom oftare. Jag började kräkas igen då och då när jag kände att jag hade ätit något ”dåligt”, men skylde det på att det var en gångs företeelser som jag hade kontroll på. Jag festade mycket, jobbade mycket, och åt lite under ett års tid innan jag fick nog och lämnade landet för att bli au pair. Där blev mina matvanor snäppet bättre (men inte fullt hälsosamma. Små portioner, fortfarande enstaka kräkningar). Jag blev också beroende av att gå till gymmet och var väldigt elak mot mig själv om jag en dag struntade i det eller helt enkelt inte orkade. Jag tog med gym vanorna hem till Sverige och lade till mina gamla vanor från innan jag lämnade. Jag jobbade ett heltids och ett extra jobb, var konstant ute med kompisar när jag var ledig och tränade varje tillfälle jag hade, medan jag försökte leva såhär på så få måltider som möjligt.


Jag trodde att mina portioner, regler och rutiner var normala, trots att jag hade vänner och familj som sade åt mig att jag hade blivit väldigt liten och att jag åt för lite. Jag tog deras kommenterar som komplimanger istället för att faktiskt lyssna och höra oron i deras röster.

I augusti 2018 så kraschade jag totalt. Jag märkte hur mitt tankesätt var annorlunda och blev jätte rädd för att bli så sjuk igen och skickade en egenanmälan till SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar) där jag fick tid i först i slutet av november. I början av oktober tog dock min pojkvän på sig att ringa SCÄ för att be om en tidigare tid då jag bara blev värre och värre snabbare och snabbare. Jag fick en tid ett par dagar senare och diagnostiserades med anorexia nervosa. Min vårdkontakt fixade möte med dagvården och sa att antingen så håller du dig ”flytande” (alltså står still på dem vikten jag var på eller helst går upp) tills dem får första lediga plats där eller så läggs du in på intensiven. Jag låg bara hemma den hösten, sjukskriven med ett nyopererat knä och skylde på det om någon ville träffas. Egentligen så var jag en helt annan människa som igen inte ville eller orkade träffa någon och var knappt närvarande när någon pratade med mig. Jag hade ont i hela kroppen, var alltid svimfärdig och skämdes över min kropp och vad jag hade gjort med den. Jag gömde mig från allt och alla. Visst, jag hatade hur jag såg ut, men sjukdomen sa till mig att skulle jag umgås med någon så skulle dem tvinga mig att äta och göra mig tjock. Mina dagar gick ut på att väga mig om och om igen och koncentrera mig på att inte äta något.


I januari 2019 började jag dagvård på SCÄ. Jag spenderade de första 6 månaderna på detta året där och endast där. Vågade inte gå eller göra något annat. En av de svåraste perioderna i mitt liv med mycket kämpade med tankar och känslor, fram och tillbaka med motivationen men sakta men säkert framsteg. Mina behandlare har varit perfekta för mig, även om jag stundvis har avskytt dem så hade jag inte klarat detta utan dem!


Idag är jag friskförklarad sen den 19 september och jobbar igen på mitt heltidsjobb, umgås med mina vänner och kan hålla konversationer med min pojkvän igen. Jag kämpar vidare varje dag med att bli av med alla spår utav sjukdomen och försöker att hitta tillbaka till mig själv och bli en egen person och inte ”hon med en ätstörning” och framför allt njuta och uppskatta allt det som jag har missat under åren som jag varit sjuk. Jag skriver om min sjukdomserfarenhet på min blogg dels för att hålla mig själv i schack och förhoppningsvis sprida lite förståelse till närstående. Bulimi och anorexi är det värsta jag har behövt ha att göra med, jag skulle aldrig önska dem på ens min värsta fiende. Att ta beslutet och kampen mot att bli frisk är det bästa jag har kunnat göra!


Tack så mycket för att ni har läst!

Kram


Skribent: Amanda Remisson

74 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon