• VIKT-igt UF

Jag kommer gråta många fler tårar, men jag vet att det alltid kommer vara värt det

Jag vet inte hur, men någon gång i slutet av 8:an blev vågen min bästa vän, träningen viktigare än vardagen och maten tvungen att följa vissa regler. Viktnedgång gav mig en kick. En nådd målvikt födde en ny. Jag blev aldrig nöjd. Träningen ökade samtidigt som portionerna minskade och mer mat blev förbjuden, men en dag sa det stopp. En springrunda som jag knappt påbörjade slutade med att jag kom tillbaka hem med gråten i halsen.


Lagom till att 9:an började meddelade mamma mig att vi skulle till BUP, det var ingen fråga. Jag orkade inte tjata emot, vi kunde gå dit så skulle hon se att det inte var någon fara med mig. Jag var ju "hälsosam", för att träna och äta nyttigt var ju det alla pratade om. Jag hade fått så många komplimanger över min viktnedgång och min så kallade självkontroll som gjorde att jag klarade av att träna och hålla mig borta från "onyttigheter". Inte visste jag att det BUP besöket skulle sätta stop för allt, ingen träning, matschema och en jävla kamp. Fast det var mamma som kämpade mest. Jag hade fattat att jag hade ett problem, men ansåg att det var en fas som skulle försvinna och dessutom var deras sätt att bli frisk, fel sätt. En minimum vikt sattes för att jag skulle få träna, det blev hattigt, jag blev en skicklig lögnare och kom på så många knep att skippa mat. Jag trodde jag hade sån kontroll över mitt liv, när det egentligen var ätstörningen som kontrollerade mig och styrde mig mot döden.


16 år, för gammal för BUP, och jag fick frågan: "Vill du avsluta eller skrivas in någon annanstans?" Jag önskar så att de inte hade frågat, det blev flera år i ett mellanstadie (quasi Recovery). Mamma höll koll på mig, annars vet jag inte vart jag hade varit idag, men jag levde inte och jag var definitivt inte frisk. Under denna perioden hade jag många återfall. Höll på att mista min pojkvän på grund av att jag inte kunde äta, fick avbryta min utlandspraktik eftersom jag mådde såpass dåligt, var totalt isolerad och förstörde många semestrar för mina föräldrar. Efter studenten, på mitt första riktiga jobb hade jag ett stort återfall. Detta gömde jag bra, men på Instagram flödet hittade jag konton tillhörande personer som återhämtade sig från ätstörningar och jag insåg då att det kanske inte måste vara såhär för alltid. Jag tog mod till mig och ringde en anorexi och bulimi mottagning och jag fick hjälp.


Det har varit en helvetets resa hittills, tårar, bråk, depression och ångest. Det är fortfarande otroligt svårt och kämpigt men jag vet vad jag kämpar för och jag vet att det går. Jag går inte på mottagningen längre, de kunde inte hjälpa mig att komma längre. Nu står jag på egna ben med verktyg från mottagningen, stöd från familj och inspiration från Instagram. Jag kommer gråta många fler tårar men jag vet att det alltid kommer vara värt det. Jag ger inte bort fler timmar till min ätstörning.


Skribent: Felicia Werin Svensson

95 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon