• VIKT-igt UF

"Jag har drabbats av en sjukdom som säger åt mig att jag inte är sjuk."

Klumpen i magen blir större och större ju närmare dörren vi kommer. Mamma försöker prata med mig, men jag bara nickar trots att tankarna befinner sig flera mil ifrån att orka ta in vad hon säger. Vi går in genom dörren och sätter oss i väntrummet. Det är ingen annan här, allt som hörs är en radio på låg volym och klockans tickande. Jag sitter alltså i ett väntrum, och om några sekunder kommer jag att få hjälp med något som jag burit inom mig i nästan fyra år. Det känns sjukt - att jag hamnat i detta stadie och misshandlat mig själv så att jag till slut hamnat här. Jag är sjuk. Men nu ska jag få hjälp. Jag vågade be om hjälp, och idag är jag friskförklarad.


Det värsta jag visste när jag var liten var att misslyckas. Att inte kunna. Att inte räcka till. 

Jag har under hela mitt liv haft höga krav på mig själv och varit väldigt högpresterande i allt jag valt att sätta mig in i - allt ifrån sporter, instrument och betyg. Trots att min familj alltid har givit mig ovillkorlig kärlek och uttryckt med både ord och handling att jag är fullt tillräcklig så vågade jag inte lita på dem tills jag hade bevisat det för mig själv.


När jag gick i sjunde klass flyttade en oinbjuden röst in i mitt huvud. I början var den som en surrande fluga i bakgrunden - irriterande men hanterbar. Den kunde dyka upp alldeles oväntat och nypa mig med sina äckliga ord - på morgonen när jag speglade mig, eller när jag tog på mig tajta träningskläder innan gymnastiken. Helt plötsligt dög jag inte. Rösten sa åt mig att jag var ful, att jag skulle må bättre om jag lyssnade på henne. Om jag gick ner i vikt. Jag hatade verkligen min kropp. Lilla jag, vad skulle jag göra? Jag försökte vifta bort flugan och intala mig att det bara var en dålig fas med negativa tankar om kroppen, det går nog över snart.


Högstadiet präglades av stress, press och betyg. Jag ville så mycket, men jag räckte inte till. 

Det kändes som jag skulle gå av på mitten på grund av alla krav, men jag klarade inte av att misslyckas, så det var bara att bita ihop. Dessvärre kom rösten tillbaka, denna gången starkare än sist. Rösten gav mig tydliga riktlinjer som jag började följa då och då för att fokusera på något annat än mina höga krav. Sjuka tankar blev till handlingar. Portioner minskade, lögner ökade, att träna blev ett måste och jag var beroende av siffran på vågen. Jag levde fortfarande i förnekelse, jag vägrade acceptera att det skulle vara något fel på mig. Nätterna var fyllda av tårar och ångest. Det som gjorde ondast var att ingen riktigt märkte. Att min familj låg och sov alldeles ovetande om att jag fortfarande var vaken och gjorde situps framför spegeln med tårar i ögonen - men jag vågade inte be om hjälp. Jag har drabbats av en sjukdom som säger åt mig att jag inte är sjuk. Jag förtjänade inte att be om hjälp, för rösten i mitt huvud var inte nöjd än. Det går nog över snart, tänkte jag.


Allt kraschade. Gymnasiet. Vilket helvete. Varför hittar alla sin plats utom jag? Är det något fel på mig? Ja det måste vara något fel på mig. Jag avskydde verkligen mig själv, och allt jag ville ha var kontroll. Jag litade på rösten. Igen. Rösten fick ett grepp om mig som inte längre var som en surrande fluga, utan som 1000 getingbon i skallen. Jag kände mig så ensam, men jag hade iallafall rösten. Det enda som fanns i mitt huvud var tankar om kropp, mat och träning - inget annat hade betydelse. Att äta gick inte. Det var som att jag grävde min egen grav utan att kunna sluta. Min kropp gav upp. Jag minns hur mitt hjärta hoppade över ett slag då och då, och hur mina kroppsdelar somnade. Jag minns hur jag helt plötsligt inte orkade gå upp för trappan till lägenheten, och då insåg jag att det var dags att be om hjälp. Jag var förstörd.

Stämningen i det vita rummet var underlig. Jag förstod inte vad sköterskan menade när hon sa att jag var sjuk i anorexi. “Om du hade fortsatt såhär i en vecka till hade vi behövt lägga in dig på sjukhus.” Jag sneglade på mamma som satt och grät i den marinblå fåtöljen. “Du behöver inte göra såhär, du vet att vi älskar dig oavsett”. Plötsligt förstod jag. Denna sjukdom kommer inte bara “gå över” av sig självt. Jag måste börja kämpa nu, kämpa för mitt liv. Tårarna forsade ur mina kinder. Vad har jag gjort. Vägen tillbaka var minst sagt krokig. Tårar, panikattacker, diagnos efter diagnos, bråk och skuldkänslor. Det kändes som en berg och dalbana som aldrig tog slut, men tro mig, den kommer ta slut. Du måste våga lita på dig själv, att du klarar dig utan sjukdomen. Du är INTE din sjukdom, så värdesätt sig inte genom den. Stå på egna ben.  Idag är jag frisk och fri - något jag en gång i tiden trodde var omöjligt. Jag ber er alla som lider av ätstörda tankar att söka hjälp. Det finns inget som heter “tillräckligt sjuk”, en ätstörning har inget utseende, utan sitter i huvudet. Känslan när man inser hur värdefull man är, är bättre än all bekräftelse från ätstörningen. Jag är älskad. Jag är bra. Jag kan träna igen. Jag kan äta glass som jag älskar. Jag orkar träffa kompisar. Jag har ett friskt liv. Jag är så tacksam. Det friska livet är 100 gånger bättre, jag lovar dig! Kan jag, så kan du! UT OCH LEV!


Skribent: Anonym

0 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon