• VIKT-igt UF

"Jag hade inga drömmar, inget underhudsfett"

Alltsammans började med att jag ”skulle bara”. Jag hade aldrig för avsikt att bli sjuk, det var liksom inte någonting som ingick i mina beräkningar. Enligt mig var läget under kontroll, men det enda, eller rättare sagt den enda, som egentligen var under kontroll var jag. På bara några månader hade jag både riggat och klivit rakt in i fällan, en fälla som så småningom skulle komma att kosta stora delar av inte bara mitt utan hela min familjs liv.


Det jag upplevde skulle ingå i min safe zone var sådant som egentligen bara gjorde mig sjukare, men jag förstod inte när jag var i det att jag faktiskt var i det. Jag skulle ju bara. Dessutom fick jag, åtminstone inledningsvis, en del glada hejarop vid sidan av. Det sjöngs inga ramsor som uppmanade till ett ätstört beteende precis och jag vill inte riskera att trigga något till det ena eller andra, men jag tror att vi alla kan komma överens om att ätstörningar många gånger glamoriseras…


Jag minns tiden efter studenten. Jag hade inga drömmar, inget underhudsfett. Så nära döden som jag var då har jag aldrig varit, och förhoppningsvis kommer jag inte inte att vara det förrän det är dags på riktigt.


Jag hade lämnats med ett sista alternativ innan dess att bunten med papper för psykiatrisk tvångsvård skulle undertecknas. Den utvägen var psykoterapi och fanns ett samtal bort. Samtidigt som jag ville möta en röst i andra änden av luren och slippa oavbruten tillsyn, ville jag att numret inte skulle ha någon abonnent och slippa eget ansvar. Det slutade med att det blev ett mischmasch av de båda förhoppningarna/farhågorna: någon svarade, men denne någon avböjde också ärendet.


Min plan A var det där och nu hade den gått i stöpet. Min plan B var att ge upp. Luften gick ur mig. ”Det var det” minns jag att jag tänkte. Jag svalde gråten som slagit sig till ro i halsen och samlade kraft nog för att ta mig till det rum där pappa satt och berätta för honom om denna, ytterligare en, motgång. Han sa inte så mycket. Det gjorde inte mamma heller när hon kom hem senare samma dag. De visste vad som väntade. Åtminstone trodde de att de visste.

Några dagar senare inkom ett samtal från ett nummer jag inte hade inlagt i min kontaktlista, men som jag ändå tyckte mig känna igen. Jag svarade och fick höra en röst jag ännu inte riktigt visste om jag skulle tycka om eller ej. Den berättade att ”jo, vi ger det här ett försök” och så gjorde vi det. Jag säger ”vi” för att de tidigare försöken, oberoende av varandra, alltid känts som jag mot dem eller de mot mig. (Så var det förstås inte, men sjukdomen sa det och som bekant lyssnade jag mycket på vad den hade att säga.)


Det finns en sista sak jag vill säga till alla er där ute som fortfarande tror att det inte går: det går. För att bli frisk behöver man inte hitta meningen med livet, man behöver bara förstå att meningen med livet inte är döden. Så, sammanfattningsvis och var jag vill komma med det jag plitat ned ovan:


• Acceptera att ångest kommer att vara en ofta närvarande (och helt överjävlig) del av livet under stora delar av tillfriskningsperioden. Många gånger kommer den att få det att kännas som om man tar ett steg fram och två tillbaka, men så är det inte. Ångest är inte ett bakslag, möjligtvis ett slag i ansiktet.


• Ta hjälp. Ingen kommer att kunna göra jobbet åt dig (jag är ledsen, men så är det), så det är lika bra att du låter folk komma till undsättning. Med ”folk” menar jag föräldrar, kliniker, läkare.


• Man kan bli frisk. Många som är sjuka, inklusive mig själv när jag var det, verkar tro att ”jag är den enda i världen som är dömd till att för alltid dras med min ätstörning” och att ”alla andra men inte jag” kan bli friska. Läs nu första ordet i föregående mening igen: många. Man är alltså inte ensam om de tankarna och således inte alls den enda som aldrig kommer att bli kvitt det sjuka.


Skribent: Ellinor Åkeson

0 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon