• VIKT-igt UF

"Jag blev bannlyst från köket och alla måltider skulle ätas tillsammans med mamma"

Allt började för 8 år sedan. Jag gick i femman och var en liten oskyldig tjej. Hade sedan länge tillbaka mycket ätstörda tankar. Har alltid sett mig själv som tjock även om jag alltid legat under normalvikt. När jag var 10 år kom det en fluortant till min skola som satte griller i mitt huvud, hon pratade om vad och när man skulle äta och sen dess har det varit det enda jag kunnat tänka på. Så ska det inte vara! En 10-åring ska inte gå och tänka på hur mycket hen väger, hen ska vara ute och leka med sina vänner. Bättre blev det inte heller när min syster kom hem från sina utlandsstudier och själv dragit på sig en ätstörning. Hon sökte under 2013 kontakt med SCÄ (Stockholms centrum för ätstörningar) och blev antagen till öppenvård. Senare blev hon antagen till familjedagvården (MFT) och hon blev sakta men säkert bättre. Under dessa år kopplades mina egna ätstörda tankar bort lite och allt fokus låg på min syster. Det var mycket bråk och skrik i familjen. De som tror att en ätstörning endast påverkar patienten har helt fel, hela familjen blir affekterade. Så pris till mina föräldrar som klarat sig igenom snart två hela ätstörnings historier och gjort, snart, två barn friska.


När jag började sjuan mådde min syster mycket bättre men det gjorde tyvärr inte jag. Jag minns att jag hoppade över en lunch i skolan och kände mig väldigt busig. Sedan blev det en till och en till, till slut var jag fast. Ingen märkte mina missade måltider eftersom de måltider som intogs hemma fungerade bra. Det var bara när jag var själv som maten krånglade. Jag kunde inte tvinga mig själv att äta. Jag trodde det var något fel med att vara hungrig och vilja ha mat. I nian spårade detta helt ur, jag åt inget i skolan eller på eftermiddagarna och lärare pratade med mina föräldrar om detta. De blev självklart väldigt oroliga och tvingade mig att skicka bild på måltider som intogs i skolan. Innan jag började danslinjen på gymnasiet var det mycket diskussioner kring om jag verkligen skulle få gå. Jag kunde fortfarande inte äta själv men det bestämdes att jag skulle få prova. Jag fick med mig matlådor till skolan som jag i början åt men ganska snabbt bestämde jag mig för att låta bli och började banta ”på riktigt”. Eftersom jag tränade flera gånger i veckan gick det snabbt nedför mina föräldrar sökte kontakt med SCÄ. Vi fick en plats på öppenvården relativt snabbt. När jag väl kom dit var jag inte nöjd.


Jag minns första mötet tydligt. Jag satt i C's rum tillsammans med henne, mamma och läkaren. Jag såg framför mig hur mitt liv bara föll isär. Jag grät mig igenom hela mötet och när det var slut var jag helt förstörd. Jag fick ett matschema som jag skulle följa och sen var det bara att kämpa på. ”Upp i vikt, upp i liv” sa de. Grejen med öppenvården är att föräldrarna förväntas helt ta över ansvaret för maten. Jag blev bannlyst från köket och alla måltider skulle ätas tillsammans med mamma. Usch, vad mycket frihet som togs ifrån mig. Men ändå fick jag inte den diagnosen som min ätstörning ville ha, jag fick Ätstörning UNS. Dock såg jag inget annat alternativ än att äta, så motvilligt började jag göra det och gå upp i vikt. Det gick framåt trots mycket lögner och fusk. Jag var bara något kilo ifrån normalvikt när det närmade sig sommarlov och med det kom ett läger jag gärna ville åka på. Jag lyckades övertala mina läkare att jag var tillräckligt frisk för att få åka och så blev det till slut. Jag var helt inställd på att klara det, men när jag kom dit blev allt KAOS! Jag gick ner många kilogram på dessa veckor. När jag kom tillbaka hem var min puls så låg att det var ett under att jag överlevt. Någonstans här ändrades min diagnos från UNS till Anorexia Nervosa, men mitt monster var fortfarande inte nöjd. Jag hade ju inte varit inlagd än.


Jag började skolan parallellt med IDUN dagvårdsenhet, här på SCÄ. En form av dagvård som var alldeles för tuff för mig. Jag var tvungen att sluta efter endast två veckor. Jag gick tillbaka till öppenvården, men var fortfarande inte nöjd. Ätstörningen ville ha mer. Jag orkade inte längre hålla emot ångesten. Bråken hemma ökade och jag minskade. Mitt enda mål var att se siffrorna på vågen skrida neråt. Det blev tal om inläggning och jag besökte Mando, som direkt rapporterade mig vidare till deras slutenvård. Samtidigt stod jag i kö till dagvården IRIS på SCÄ. Ingen trodde jag skulle klara det där, inte ens jag. De tänkte dock att det eventuellt skulle sätta stopp för min viktnedgång. Jag började IRIS den 26/11-18 och den första tiden fuskade jag som aldrig förr. Jag (dum som jag var) trodde att ingen märkte vad jag höll på med, men hade så klart fel. Första veckan åt jag ingenting och kom heller inte så bra överens med min behandlare tyvärr. Jag stretade emot, men sen plötsligt, den 2 december, slog det till i huvudet på mig. Varför ska just jag vara sjuk? Varför ska min kropp lida bara för att det bor ett monster inom mig? Jag tog mod till mig och skrev till mamma: "Vet du för fan! Jag ska bli frisk! Jag skiter i att gå ner i vikt, jag struntar i att jag inte varit tillräckligt sjuk. Jag ska bli frisk och jag ska äta och jag SKA dansa. Snälla hjälp mig, jag vill inte vara kvar i detta helvete inte fuska inte ljuga och inte göra tvärtemot vad alla andra säger!!!!!" Då satte min riktiga kamp igång jag bytte behandlare. Jag började sakta men säkert återhämta den vikt jag tappat och fick tillbaka de delar av livet jag under en så lång tid saknat. Jag började följa mitt matcherna på de klassiska sex måltiderna om dagen och min kropp ville fungera igen. Tiden gick och jag fortsatte mina veckor på IRIS. Men sen hände det något, de skulle ändra upplägget. Det blev kaos, min behandlare (som btw var bäst i världen) slutade och patienterna behandlades inte längre med den respekt de förtjänar. Jag kunde inte gå kvar där nu.


Jag blev återigen remitterad till öppenvården och min gamla behandlare C, men när jag väl kom dit trodde hon jag skulle vara i bättre skick än vad jag var. Jag var helt viktåterställd och mådde fysiskt ganska bra. Men det är inte det viktigaste, då en ätstörning är en psykisk sjukdom. Jag hade svårt med eget ansvar och klarade inte av att äta själv. Hur som hade jag ett helt annat mindset än tidigare, jag ville bli frisk. Jag kämpade på, fortsatte att utmana mig och jobbade med mitt kroppsmissnöje. Eftersom jag vid denna tid var 18 år och vuxen kom jag och min behandlare överens om att jag skulle byta över till vuxen avdelningen på SCÄ. Ungefär där är jag nu, jag träffar min nya behandlare 1 gång var tredje vecka. Vi diskuterar hur jag mår, tar vikt och ser till så att allt går åt rätt håll. Mitt mål är att bli utskriven så fort som möjligt för jag är så klar med denna sjukdom. Jag arbetar med att äta efter hunger och mättnadskänslor, vilket inte är lätt. Jag har just precis sökt en mentor hos frisk och fri, och jag hoppas på att bli frisk förklarad inom ett halvår.


Skribent: My Hambraeus

92 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon