• VIKT-igt UF

Jag är så glad att jag valde livet, även om jag då inte visste vad livet skulle innebära

Enda sedan jag var liten har jag varit en glad, aktiv och social person. Jag har sedan ung ålder varit med i alla möjliga olika sporter och älskat varje minut, men jag har likaså tyckt mycket om att pyssla, sy, rita eller lära mig nya saker från skolan. Jag har haft en väldigt bra uppväxt med många vänner och mycket kärlek från min familj och släkt. I mellanstadiet så ökade pressen att man skulle prestera i både skolan och i sporterna jag gick på. Läxorna blev allt svårare och jag fick ofta höra från läraren att jag inte var bra nog. Det som jag inte visste då, som jag vet idag, är att jag har dyslexi vilket förklara en hel del. Men i och med att jag inte fick min diagnos förrän 20-års åldern var detta en av de bidragande faktorerna i varför jag blev sjuk i min anorexi.

Under hela mellanstadiet och högstadiet kämpade och pressade mig själv, till att vara bäst i varje skolämne men även vara bäst i sporterna jag gick på. När det skedde en motgång som t.ex. att jag fick ett lägre betyg, att jag inte var snabbast på idrotten eller när jag blev utskälld inför klassen att jag var dum i huvudet från läraren/lärarna, gjorde att min prestationsångest blev värre. När man kommer in i puberteten så ändras både ens längd och vikt, vilket är helt normalt. Men när jag inte längre fick kommentarer att jag var smal, utan fick mer att jag inte var smal nog, gjorde det lika stor motgång som ett lägre betyg. 

Min hjärna kunde inte tänka klart och orkade inte få fler negativa kommentarer eller motgångar. Det enda jag ville var att känna mig sedd och behövd! Om jag inte kunde få det utifrån, så behövde jag ta kontrollen över något som jag själv kände att jag mådde bra av. Som slutligen blev träningen och maten, då det är bara jag själv som kan bestämma över detta. Det som 11 åriga Louise inte visste då, är att här började hennes historia i ätstörning.

Det finns mycket i min historia som kunde har undvikits om jag hade fått rätt hjälp, men i dagens samhälle, eller ja för 10-15 års sedan, var det mer tabu att prata om psykisk ohälsa. Då ätstörning är en psykisk sjukdom, där självaste maten inte är problemet utan tankarna och förhållningssättet till maten.

Det bästa, men även det värsta som hänt mig, var att gå i KBT (kognitiv beteendeterapi) och prata med psykologer. Då det är en tuff behandling, men som slutligen gjorde att jag fick större förståelse om mig själv samt hur och varför min ätstörning utvecklades.

Jag är så glad att jag valde livet, även om jag då inte visste vad livet skulle innebära. Som sagt det har inte varit lätt utan en riktigt kamp med rädsla, förtvivlad och mycket gråt. Men kan säga till 100 % att allt har varit värt det! Livet har så mycket att ge och jag mår så mycket bättre idag än vad jag har gjort på många år. Jag hoppas att du som läser, vare sig du är själv drabbad, är en vän eller anhörig till en med ätstörning, att det går att bli frisk och fri! Allas resor ser inte likadana ut, då vi alla lever olika liv och upplever händelser som kan utvecklas till detta. Men det går att må bra igen, att leva livet fullt ut och var sprudlande lycklig varje dag!

Skribent: Louise Ahlgren

105 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon