• VIKT-igt UF

"Idag är det en glad Isabelle som sitter här"

Mitt namn är Isabelle Pettersson och jag kommer från en ganska så liten ort utanför Jönköping, mitt i steniga Småland. Sommaren 2018 insjuknade jag i anorexia. Allt startade, som för många andra , genom att jag började jämföra mig med andra. Åt den så lite, hade hon den storleken och varför hoppar alltid hon över lunchen...


Jag gick i vårterminen i 8:an. Mer och mer började mitt liv präglas på mat, träning & planering. Tror ni är många som förstått att en med ätstörning ofta vill ha kontrollen. Oavsett om det är anorexia, bulimi eller någon annan av alla de olika ätstörningarna. För mig handlade det om att förbränna allt jag stoppade i mig vilket självklart resulterade i att jag tappade i vikt. Tisdagen, fyra dagar innan sommarlovet, kommer skolsköterskan in på svenskalektionen. Jag blev helt kallsvettig och det ända jag tänker på är hur mycket jag vill att det inte är just mig hon är ute efter. Och så kom det, ”Isabelle kan du hänga med mig?” Jag fattade exakt varför hon hämtade just mig, men lekte att jag inte hade en blekaste aning. Hon sa att jag skulle ta av tröjan & jeansen, ställa mig på vågen för att kika på min vikt. Siffrorna ökade och ökade och jag ville att dem aldrig skulle stanna. Iallafall inte där och då. Men alla stunder har ett stopp och även denna. Vågen visade en vikt som var mindre än vad jag tidigare vägt och vad jag ska väga. Hon skrev in vikten och även längden, som hon också tog, på datorn och sa att detta kommer jag ta med dina föräldrar. Sen blev det inget mer med det.


Sommarlovet kom och mer och mer rasade jag i vikt. Vad skolsköterskan nyligen förklarade för mig var inget jag brydde mig om. Enda som fanns i hjärnan var just att äta så lite som möjligt. Om jag helst fick bestämma själv ville jag inte äta något alls. Men det tillät inte mina föräldrar, vilket jag är jätteglad över. För då skulle jag inte funnits kvar här idag. Hur hemskt det än låter så stämmer det. I augusti, samma sommar, sökte mamma & pappa hjälp. Dem hade då förstått att detta börjar bli allvarligt och vi behövde hjälp. Läkaren förstod på mamma att detta var mycket allvarsam att redan nästa dag fick vi en tid. Jag minns knappast inget från denna dag. Min hjärna hade så pass lite näring att den nästan var hjärndöd. Men återberättat till mig idag var både mitt hjärta skadat och mitt blodtryck alldeles för lågt bortsett ifrån ett även synnerligen för lågt BMI. Läkaren ville göra ett blodprov och tog två hål i varenda armveck. Men inget blod kom. Sjukhusets expert på blodprov kallades in och testade också ett par gånger i olika lägen, men inget blod ville nå fram. Detta berodde på att koppen var i så dålig form att den inte kunde ge av sig från det lilla den hade. Istället fick dem ta i fingret och det tog tid. I över en timme satt en läkare och två sjuksköterskor och försökte få ut ett fullt rör.


Sjukhuset skickade mig till BUP och dem skickade mig vidare till anorexienheten på Ryhov inne i Jönköping. Veckan där på började min behandling. Det var prat om att jag skulle läggas in på sjukhus eftersom mitt tillstånd var så pass dåligt. Men jag vägrade och fick en chans att ska ha gått upp i vikt till veckans slut, annars kommer jag bli tvångsinlagd. Jag klarade det, eller mamma & pappa kämpade till mig dit. Dem satt i flera timmar varje måltid och diskuterade med mig tills allt på tallriken var uppätet. Det var skittufft för oss alla. När veckans slut kom och vågen visade plus (det var inte mycket men det var ett plus) fick jag köra min behandling hemma. På anorexienheten rekommenderade dem mig att börja på dagvård. Det är att man 5 dagar i veckan mellan 9-15 är på ett behandlingshem. Men jag vägrade det med och efter mycket om och men fick jag vara hemma med mamma istället. Hemma i mitt hus, på mitt rum, i min säng med min valp Siri, som då endast var ett par månader gammal. Jag började inte 9:an och hon kom inte tillbaka till jobbet efter sin semestern.


En termin var jag hemma från skolan. Vårterminen 2019 kom jag tillbaka på halvtid, gick klart grundskolan och nu går jag gymnasiet. Min målvikt nådde jag i mars 2019 efter att ha gått upp 50% av min kroppsvikt vid startad behandling. Detta år har inte varit lätt. Varken för mig, min familj, släkt eller vänner. Idag är det en glad Isabelle som sitter här. Hon är i princip friskförklarad och från att har varit på anorexienheten 2 gånger i veckan till nu sist haft 4 månaders uppehåll. Det känns underbart. Nästa gång jag ska dit tror jag är i januari någon gång.


En anledning till att jag bestämde mig för att vilja bli frisk var när jag starta igång min blogg igen. Det är något som jag tycker är kul och har fått mig att tänka på annat samt även vart ett sätt för mig att skriva av mina känslor ibland. Inte bara nog med bara bloggen, i februari skaffade jag mig en YouTube-kanal där ni kan följa min vardag. Så glöm inte prenumerera så blir jag glad.


Fina fina ni, jag tror på er alla och önskar er lycka till med era utmaningar. Kom ihåg, idioten i hjärnan ska inte vinna. Du ska vinna!!


Massor kramar från mig


Skribent: Isabelle Pettersson

103 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon