• VIKT-igt UF

"I omgivningens ögon var allt lugnt. Inom mig pågick dock ett krig."

Nu i efterhand kan jag se att ångest har präglat min vardag sedan mycket ung ålder. Jag

minns sömnsvårigheter, och känslan av oro i kroppen som är svår att beskriva för någon som

inte på många år borde känna så. Många gånger har jag funderat över varför jag drabbats.

Kanske ligger den där ångesten till skuld, kanske inte. I vilket fall – min resa är lång, krokig

och stundtals mycket mörk. Men vi tar det från början.


Jag har alltid setts som smart och högpresterande - en så kallad ”duktig flicka”. Som jag kan

minnas, började tankarna att komma när jag var i 10-års åldern. I den åldern är man ju som

oftast lättpåverkad, och jag läste någonstans att det var fördelaktigt att äta långsamt. Därför

utvecklade jag redan i fjärde klass ett ätbeteende som innebar att varje tugga skulle räknas,

och en måltid var tvungen att ta extremt lång tid. I samma veva uppstod en stark ångest

kopplad till måltiderna. Jag minns så tydligt lunchrasterna i skolan, där ett behov att

kompensera för det jag just ätit fanns med dagligen.


När jag var 12 år började jag i cheerleading, och jag fastnade direkt. Varenda träning var

kopplad till en enorm glädje, men samtidigt började ätproblemen att smyga sig på. Året var

2015, och mina föräldrar satte sig ner vid matbordet med mig. De uttryckte för första gången

sin oro, och jag drabbades av panik. Jag förnekade allt, vägrade inse att det var något som var fel. Men tack vare sporten förbättrade jag mina matvanor, och jag har alltid legat under min viktkurva, så i omgivningens ögon var allt lugnt. Inom mig pågick dock ett krig.


Vi reste mycket de kommande åren, men detta är inget jag minns med glädje. Tvångsträning

på hotellrummen, ständiga diskussioner om och en ofattbar ångest över mat, samt kropp

präglade varenda stund. I juni 2017 fick jag besked om att jag kommit in i det cheerleading lag som jag så länge drömt om. Lyckan var total, och jag hade en hel sommar på mig att bli så bra som möjligt. Träningsmängden ökades markant, samtidigt som ät-problematiken, vilken hade legat på lut länge, blossade upp värre än någonsin. Kroppen började säga ifrån – jag drabbades av kärlkramp i fötterna vilket fick tårna att bli kritvita och domna bort, och både händer och fötter var konstant iskalla och blå. Men som ni kanske vet är ätstörningar experter på att bortförklara alla negativa konsekvenser, så jag hävdade att jag alltid haft det så.


Sensommaren kom och skolan drog igång Jag började åttonde klass, och både mina föräldrar

och lärare anade oråd. Jag hade tappat mycket i vikt. Även cheerleading säsongen började,

och jag var så lycklig. Vi hade ett kick-off läger, och en av tränarna hävdade att man måste

träna varje dag för att bli bra inom sporten. Detta enkla uttalande satte sig direkt hos mig, och

kom att få långt värre konsekvenser än vad någon kunnat ana. Som tidigare nämnt är jag

mycket högpresterande, så sagt och gjort – varenda ledig stund upptogs nu av träning.

Höstmörkret drog in. Mina tränare kallade in hela familjen på möte, eftersom att de var

mycket oroliga över situationen. Det gick så fort här, jag har svårt att minnas allt. Men de

försökte tvinga mig att minska träningsmängden, och varje vecka fick jag stanna kvar för att

ha samtal om hur allting gick. Samtidigt träffade jag en läkare som skickade en remiss till ätstörningsenheten, men det var långt kvar innan jag skulle få tid där. Så länge fortsatte jag som vanligt; tränade och åt allt mindre. Dessutom kämpade jag mycket hårt med skolan, och sov därför runt 5 timmar per natt. En krasch var oundviklig.


En mörk oktoberdag, en dag som för alltid kommer sitta fastetsad i mitt inre, raserades hela

min värld. Vi kallades till ett akutmöte med mina tränare samt en representant från styrelsen.

Jag stängdes av från sporten med omedelbar verkan. Från att ha spenderat det mesta av min

tid i hallen, med underbara lagkamrater, stod jag nu själv. Sorgen går inte att beskriva med

ord. En del av den jag var rycktes hänsynslöst ifrån mig – en del som jag än idag inte lyckats

finna. Jag skrek i ren och skär panik, vad skulle jag nu ta mig till?

Jag klarade inte av att gå i skolan mer. Jag spenderade en dryg vecka hemma, i någon form av chocktillstånd. Ätstörningen tog över totalt och vikten rasade ännu mer. Allt var förlorat. Det fruktade besöket på ätstörningsenheten kom allt närmre, och så den 30 oktober 2017 var det dags. Vi träffade mitt behandlingsteam, och en läkarundersökning gjordes. Det konstaterades direkt att jag led av allvarlig Anorexia Nervosa. Det fanns ingen möjlighet till heldygnsvård där jag bor, så vi skickades hem med ett matschema och näringsdrycker. Till en början tror jag att vi alla försökte. Jag kämpade mig igenom både sorg och saknad, och spenderade dagarna som heltidssjukskriven. Någon av mina föräldrar var tvungna att vara hemma med mig hela tiden. Men någonstans där på vägen insåg jag att det inte räckte. Ätstörningens makt var alldeles för stor, och sakta men säkert sjönk hela familjen mot den absoluta botten. Jag minns smärtan, jag minns paniken. Jag minns bråken och jag minns mina föräldrars förtvivlan, när de maktlösa stod vid sidan av. De tvingades ta till åtgärder som ingen förälder någonsin ska behöva göra – ”Håll fast henne och tvinga ner maten” var direktiven från vården.


Vi testade familjedagvård, men det hjälpte föga. Till slut, efter många veckors kamp, fattades

ett beslut. Jag var 14 år, och skulle läggas in på ett behandlingshem specialiserat på ätstörningar, 35 mil hemifrån. Efter bedömningssamtal och en oändlig väntan över jul var det dags. Allt som allt spenderade jag cirka 9 månader där, men tyvärr var denna behandlingsform inte rätt för mig. Jag ökade snabbt i vikt men tankarna hängde inte med och mitt psykiska mående kraschade därför värre än någonsin. Jag skrevs ut i september 2018, friskare i kroppen men på många sätt sjukare ändå. Jag slussades långsamt tillbaka till livet, började skolan och umgicks med mina vänner. 2019 kom och jag hade en termin kvar på grundskolan, och trots ett års sjukskrivning gick jag ur nian med toppbetyg.


Resan tar dock inte slut här. Jag pressade mig själv otroligt hårt för att klara skolan, vilket

ledde till att ätstörningen tog ännu ett omtag. Under sommaren 2019 slussades jag runt mellan olika BUP-kliniker i Sverige till följd av den stora platsbrist som rådde. Jag kom hem, och läste första terminen på naturvetenskapliga programmet. Min dröm har alltid varit att läsa till läkare, och jag älskade verkligen min nya skola och klass. Men den där himla sjukdomskarusellen verkar omöjlig att hoppa av, och jag befinner mig för närvarande på sjukhus ännu en gång. Jag mår inte bra, långt ifrån, men jag vägrar ge upp. Sjukdomen är skrämmande, så stark att till och med en klunk vatten kan ge panik. Jag är så ledsen att den har tagit så mycket – både från mig och från alla er andra som drabbats. Jag vill sträcka ut en

hand och säga till dig, som själv mår dåligt eller som är anhörig – du är inte ensam, och det

finns hjälp att få.


Skribent: Laura Weinander

16 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon