• VIKT-igt UF

Eftersom jag vill vara perfekt i alla lägen så blev detta ännu en sak jag ville uppnå, smalhet.

Flickan som bara ville vara perfekt i andras ögon

Jag sitter med gråten i halsen, tårarna flödar ner längs kinderna när näringen trycks in genom slangen, upp i min näsan och ner i svalget. Det skaver, det är obehagligt men inget är mer smärtsamt än vetskapen om att det flödar in kalorier i min kropp. Jag dör hellre än att äta, jag dör hellre än att känna mättnad och jag dör hellre än att behöva gå upp i vikt. Hur hamnade jag här? Hur blev allt så fel? En strävan om att vara perfekt i andras ögon fick mig att återkommande gånger vara nära att mista mitt eget liv. Vad är egentligen perfektion? Går det

att uppnå? Och vad händer när perfekt inte är tillräckligt perfekt längre? För vem avgör egentligen när något är perfekt? Jo, det är ju bara en själv som kan avgöra det. Dock har det aldrig hänt att jag blivit nöjd eller tyckt att min prestation har blivit helt perfekt. Eftersom det alltid funnits en tanke om att det går att göra det bättre, eller se bättre ut. För tron om att jag måste vara perfekt är bara ytterligare en strategi jag tar till för att trycka ner mig själv, så att jag alltid ska känna mig värdelös och misslyckad.


Det är svårt att säga när allt började, så jag redan som väldigt ung utförde ätstörda beteenden. Att ställa mig på vågen hos varje vän eller släkting jag besökte hörde till vardagen. Varför hade denna lilla flickan så stort behov av att kontrollera sin vikt kan man fråga sig? Det var dock inte förrän jag kom upp i min tonår som jag började svälta mig själv. Mina största förebilder var då Victoria Secret modeller, ja ni hör ju redan där hur detta kommer sluta.


Jag har alltid varit osäker på mig själv och jag har mätt mitt eget värde genom att tävla och jämföra mig med andra människor. Både utseendemässigt och inom områden där man kan se mätbara resultat såsom inom skola och idrott. Jag har alltid haft svårt för att hämta tröst och bekräftelse hos mig själv och min självkänsla har därför varit beroende av omgivningens bekräftelse. Jag bedömer mig därför utifrån mina prestationer inom exempelvis skolan, idrotten och inför min familj och mina vänner. Jag har därför alltid haft höga mål och ställt höga krav på mig själv. Är jag inte bäst på allt jag tar mig an eller får jag inte de högsta betygen, ja då duger jag inte heller. Vilket har gett upphov till att jag lider av grov prestationsångest. Det blev alltså viktigt för mig att framstå som den ”duktiga flickan”, hon som är ”perfekt”. Jag har även lyckats med många saker som barn och fick exempelvis alltid stå längst fram på dansen. När jag fick se mina föräldrar glada och stolta förknippade jag nog detta med att jag var tvungen att vara duktig på allt för att duga.


Utöver detta så har jag dessutom alla personlighetsdrag som är vanliga bland anorektiker. Jag har alltid varit perfektionistisk, bestämd, envis, kontroll sökande, trygghetsberoende, tvångsmässig och haft låg självkänsla. När jag blev tonåring blev jag dessutom mer osäker på mitt utseende och utvecklade ett kroppsmissnöje och ett självhat. Jag lät siffrorna på vågen avgöra om jag dög för världen eller inte, blev jag inte smalare förtjänade jag inte heller att leva. Kanske kan jag älska mig själv och kanske är jag värdig att bli älskad om jag når ”min målvikt”. Men allt är en enda stor lögn, för när man väl har nått den vikten så uppstår en ny och en ny tills det inte längre finns något kvar av en. För ingen vikt är immun mot låg självkänsla.


Att det just blev kroppen jag tog kontroll över beror till stor del på det skeva kroppsidealet som samhället sänder ut. Sociala medier och samhället i allmänhet visar upp endast en specifik kroppstyp, en smal sådan. Klädföretag visar upp modeller med underviktiga kroppar och sände ut ett budskap om att ”det är så vi ska se ut för att duga”. Helt enkelt gjort för att få oss att må dåligt, allt för att vi ska vilja konsumera det som säljs. Eftersom jag vill vara perfekt i alla lägen så blev detta ännu en sak jag ville uppnå, smalhet.


Jag fann inte min inre trygghet (självsäkerhet) och sökte mig därför till anorexin som gav mig en trygghet, en falsk sådan. Jag behövde kontroll över tillvaron, och där kom hon, anorexin. Hon öppnade glatt sina armar för mig. Lovade mig ett bättre liv. ”Jag hjälper dig, jag ser till att du blir smal, lycklig och bäst”. Jag gav henne lillfingret och hon tog hela armen för att i nästa sekund dra ner hela mig. Nu var jag fast. I mörkrets kretslopp, där anorexin drar mig djupare och djupare ner i hennes svarta hål för varje dag. Det skulle nu bli vi två. Hon skulle för det nästkommande åren komma att prägla mitt liv. Mitt liv skulle nu bestå av ständig plåga och misshandel. Varför gör jag så mot mig själv, varför lämnar jag henne inte bara? Men det är lättare sagt än gjort när hon intalar mig att jag förtjänar det, att jag förtjänar att bli plågad. I hopp om att förbättra min självkänsla så tog jag kontroll över maten och kroppen. Då jag genom att behärska hunger, får en känsla av att jag i varje fall behärskar något. Självkänslan förflyttades på så sätt ut till kroppen där den kan mätas i siffror på vågen. Och varje gång när siffrorna på vågen visar minus så utlöses endorfiner i min kropp. Belöningssystemet går igång på så sätt att jag känner mig duktig när jag gör som ätstörningen säger, när jag plågar mig själv. Kontrollen över maten blev även ett flyktbeteende för att slippa hantera jobbiga känslor. Något som jag trodde jag kunde kontrollera men som sedan gick överstyr.


När anorexin kom in i mitt liv förändrades det drastiskt. Mitt liv bestod nu av ständigt tänkande på allt som kretsar kring mat och träning. Dagarna gick numera åt till att göra allt i min makt för att minska i vikt. Min hjärna började gå på högvarv och ångesten satte fart. Lyckas jag inte uppfylla hennes dagliga mål och krav så blir jag straffad av ångest tankar och får

ångestattacker. Vilket händer flera gånger per dag då hon aldrig blir nöjd. Tårar, smärta, svett och skrik uppstår. Det spelar ingen roll hur mycket jag kompenserar, hur låg viktig jag än blir och hur många kilon jag än förlorar, hon säger alltid att det inte är tillräckligt och att jag fortfarande är värdelös, ful, äcklig och förtjänar att dö så som jag ser ut.


Det känns som mitt huvud kommer explodera. Du pratar så högt och jag klarar inte av att ta allt du säger. Jag brister ut i gråt och du fortsätter. Du stampar på mig när jag redan ligger ner.

Snälla sluta! Jag ber dig! Men du slutar inte. Jag sitter på det hårda parkettgolvet och skrikgråter i en panikångestattack, allt för att försöka överrösta tankarna som begraver mig levande. Men inget fungerar. Jag försöker förhandla med dig. Lovar dig att jag kan kompensera nu på en gång. Jag gör allt för att du ska stoppa, för jag klarar inte av att ta det, snälla...jag ber dig...kan du sluta. Men det är det du vill eller hur? Knäcka mig tills jag går med på allt du säger. Du förhandlar med mig men skonar mig inte från allt, utan låter mig nedvärderas varje vaken sekund. Inte en blund får jag. Så rädd för dig, så rädd för att blunda när jag ska sova att jag till och med ber min mamma att sova bredvid. Du skrämmer mig, anorexi. Men du är inte nöjd på långa vägar. Du kommer fortsätta att göra mitt liv till ett ständigt helvete om jag inte fortsätter att lyssna på dig.


Du, anorexi, du vill trycka ner mig såpass mycket så att jag själv ska vilja döda mig själv så värdelös du får mig att känna mig. För kan inte du ta död på mig denna minut kanske du kan få mig att vilja ta mitt eget liv, inte sant? Du lovar mig ett bättre liv, ett där jag är nöjd med mig

själv. Bara jag når den vikten. Men när är det livet? Efter att du dödat mig först eller? Jag försöker alltid göra som du vill, men alltid får jag höra skit. Vad mer begär du för att du någonsin ska bli nöjd? Du kommer aldrig bli nöjd tills du ser mig död, eller hur?




Det hela satte igång med att jag började minska på mitt matintag, samtidigt som jag började träna mer. Jag gick till gymmet, med för lite energi i kroppen, och tränade. Det dröjde inte länge innan träningen gick överstyr och började äga rum på alla möjliga tänkbara platser. Svälten blev dessutom bara värre och värre för varje dag som gick. Jag manipulerade de i min omgivning. Inte så långt därefter så blev jag diagnostiserad med anorexia nervosa. Det var här allt fallerade för mig, nu behövde jag inte längre gömma och dölja maten som jag inte åt. Nu kunde jag helt öppet svälta mig själv vilket resulterade i att det fortsatte utförs.


När mitt hjärta, på grund av svält, började slå i otakt var jag nära på att mista mitt eget liv. Jag var en fara för mitt eget liv och hade ingen sjukdomsinsikt överhuvudtaget. Därav blev jag tvångsinlagd på BUP akuten i slutet av 2017. Polisen fick komma och hämta mig då jag vägrade att åka dit. Tanken av att jag skulle behöva äta var mer skrämmande än det faktum att jag kunde dö. När jag kom in sade läkarna att det var tur att jag kom in där och då, för en vecka till med fortsatt levnadssätt och jag hade inte varit i liv. Där blev jag itvingad mat, körd i rullstol in och ut på medicinavdelningen och genomgick många provtagningar. Jag skrevs ut efter en månad där och började sedan gå på öppenvården på anorexi & bulimimottagningen.


Jag älskar dig anorexi, men älskar du mig? Har du någonsin gjort det? Eller fann du glädje i att förstöra mig, att förgöra mig, att slita mig i tu bit för bit...du jobbade dig från insidan ut, tills jag inte orkade mer och låg på dödsbädden. Jag var redo att dö för dig, men var du någonsin det för mig? Jag var nästan redo att ge upp min familj för dig, de som faktiskt älskar mig tillbaks, skulle du någonsin göra detsamma för mig? Du är manipulativ, impulsiv, hotfull och sprider lögner en efter en. Jag har lyssnat på dig i så många år. Jag har tagit till mig av det du sagt men har dem orden någonsin varit sanna? Eller manipulerade du mig så pass mycket att jag till och med trodde att vården och mina föräldrar var mina fiender när det i själva verket var du. Du. Du är bedragaren, förövaren och mördaren som har kämpat i många år för att ta mitt liv.


Tänk att vara rädd att ta i mat. Det är jag. Kanske kan kalorier komma in genom mina fingrar. Tänk att man har gått i skolan i så många år och trots det kan ändå ätstörningen manipulera och förvränga ens kunskaper så pass mycket. ”Men Rebecca du vet väl att det inte stämmer, du är ju en smart tjej?”. Jo, logiskt sätt kanske jag vet det men när det kommer till mig själv så

säger mina tankar något annat. De låter trovärdiga där och då, så jag kan inte annat än att förlita mig på dem, eller hur? Kan jag gå upp i vikt av att andas in lukten av mat? Du anorexin, du får mig att tro på det. Du ger mig därför inte tillåtelse till att andas in lukten av mat, du säger att jag borde skämmas som ens njuter av lukten av mat.


År 2019, blev allt som värst. Däremellan hade det gått upp och ner med sjukdomen. Nu har jag haft sjukdomen så pass länge att jag inte längre kommer ihåg vem Rebecca är. Det enda jag vet något om är sjukdomen, allt gammalt liv är som bortglömt i min hjärna. Jag är så rädd för att släppa kontrollen och lägga över den i andras händer. Hur ska jag kunna göra det när det känns som att hela min värld rasar samman då? Jag har även levt med sjukdomen så pass länge att jag blivit rädd för livet, rädd för att våga leva på riktigt. Sjukdomen har givit mig en känsla av identitet och meningsfullhet. Och eftersom jag varit osäker på mig själv så tog jag till sjukdomen som ett desperat försök till att skapa en identitet, den anorektiska flickan. Den nyfunna identiteten skapade en känsla av att vara unik.


Sjukdomen har blivit mer än en fobi. Sjukdomen är jag - hon är jag och jag hon. Vem är jag om jag inte har henne? Att lämna henne skulle vara som att säga hejdå till en del som definierar vem jag är. Fast ifall jag tänker efter så har det ju aldrig funnits något jag och hon, vi. Utan allt är påhitt. Anorexin, ja hon. Hon rättare sagt tog en del ifrån mig, en del av mig själv och förvrängde mitt minne så pass mycket att jag inte längre vet vem jag är. Hon raderade den härliga, glada och livfulla Rebecca. Hon som älskade att leva. Hon tog min personlighet och gav mig en ny, hennes egna. Den manipulativa, den lögnaktiga, den kontroll sökande, den lättirriterade och den panikslagna. Jag gick från att vara den ärliga till att bli den som döljer allt hon får mig att göra.


Hon tvingade mig till att isolera mig från allt och alla, hon intalade mig till och med att jag inte tycker om att träffa mina vänner. Du vill bara att det ska vara du och jag. Ingen får komma emellan oss. Du är avundsjuk, inte sant? Anorexin, hon, som inte finner någon glädje i något i livet. Jag lever för henne, på hennes villkor och ansiktet ni ser, kroppen ni skådar det är bara en yttre bild men stirrar ni in i mina ögon så ser ni mig. Rebecca som styrs av anorexin och hennes tvång. Skulle ni få en inblick hur det ser ut på insidan skulle ni se att anorexin jobbar sig igenom hela min kropp och tar över mitt psyke. Tittar ni djupare in i mina ögon så ser ni smärta, plågsamhet, ensamhet, ledsamhet och ropet på hjälp...det är jag. Den biten anorexin försöker trycka undan. Jag, Rebecca. Jag finns där inne någonstans, men hon tillåter mig inte att få träda fram. Hon försöker kväva mig. Och jag bara skriker efter hjälp under hennes hårda fasad hon får mig att ställa upp på.


När svälten är som värst så blir jag levande död, det vill säga att jag finns i liv som fysisk kropp men jag, Rebecca, ligger djupt begravd under anorexin. Jag får tomhet i blicken och hon får mig att tappa livslusten. Jag har känt hur det är att face’a döden och känna att kroppen kan lägga av vilken sekund som helst. Tänk dig att fysisk känna att din kropp inte längre klarar av att arbeta. Så fort du reser dig upp så skakar och darrar hela din kropp. Ni känner hur benen inte orkar bära upp kroppen, att musklerna är för svaga, att hjärtat hugger till då och då. Och inte får jag glömma domningarna och stickningarna i kroppen, yrseln och den ständiga tröttheten.


När jag reser mig upp så svartnar det. Världen försvinner för några långa sekunder...jag hinner till och med fundera på om det är denna gången jag dör. Hur länge ska kroppen orka? Så många år i svält...hmm...snart är det ingen fråga ”om min kropp orkar” utan snarare ”när den kollapsar och måste ge upp”. Varje morgon blir jag lika förvånad och lycklig över att jag vaknar. Det är ett mirakel varje gång, men vem vet...någon gång kanske jag inte kan säga dessa orden om jag inte får stopp på svälten. Kära mamma, jag ser att du vakar över

mig. Att du kommer in i mitt rum minst tre gånger under natten rädd för att möta din värsta mardröm när du slår upp dörren till mitt rum, det vill säga att se sin dotter inte andas. Inte vara i liv. Jag brukar vända mig om för att visa dig att jag fortfarande lever. Låta dig få pusta ut för en sekund, det är det minsta jag kan göra för jag vet att du inte får en blund..Men det är ju inte så konstigt. Frågan är vad jag hade gjort i din situation. Se sin dotter tina bort mitt framför ögonen på en. Att inte kunna göra något. Den maktlöshet du måste känna. Den smärta och oro jag vet att du bär på. Är det idag jag mister min dotter? Så många gånger du sagt till mig ”mister jag dig så finns det inget kvar av mig heller..”. Älskade mamma, förlåt mig! Om jag bara kunde knäppa med fingrarna och så var allt detta lidande över och jag var frisk igen....tänk om livet vore så! Då hade jag gjort det för längesen.


Jag försöker låtsas att jag hänger med när jag pratar med andra. Men inte ens en konversation går att föra... Tröttheten värker i kropp och huvud. Allt jag försöker fästa blicken på bara snurrar i mitt huvud. Jag lyssnar för att i nästa sekund varit borta i många sekunder för den som pratar väntar på en reaktion, kanske till och med ett svar men jag har ingen aning om vad som sagts. Utan jag ser bara munnen röra på sig men hör inget ljud, för jag är i en helt annan värld. Min kropp fokuserar på att överleva och har inte tid för något annat.


I september 2019 så blev jag inlagd på slutenvården på Östra sjukhuset - anorexi & bulimimottagning. Min vistelse där blev väldigt kortvarig då jag efter några dagar skrev ut mig själv. På hemmaplan blev allt bara värre och värre och det dröjde inte länge innan jag fick LPT (tvångsvård) till vuxenpsykiatrin på grund av allvarlig svält som satt min kropp i ett livsfarligt läge. Läkaren på mottagning vågade inte skicka hem mig och tog därför beslutet om LPT. Väl på vuxenpsykiatrin så högprioritera dem mig för slutenvård i Göteborg och jag fick en vecka senare plats på slutenvården på högsbo - vuxen anorexi & bulimimottagning. Där var jag inlagd i 3 månader och under min sista vecka fick jag veta att jag skulle bli inlagd om en månad igen på Östra sjukhuset. När jag kom hem rasade jag återigen och jag fick därför läggas in en vecka tidigare än beräknat. Jag pendlade återigen mellan liv och död. Läkaren sade till mig att jag "leker med döden." Jag fick LPT, igen, då jag själv inte kunde häva svälten. Mitt hjärta var påverkat och min första natt spenderades på medicinakuten - MAVA. Där låg jag med kaliumdropp och telemetri (EKG) hela natten. När jag väl kom tillbaks till avdelningen så kunde jag fortfarande inte äta, vilket resulterade i sondmatning under en tid. Jag fick ha rullstol inne på avdelningen och fick inte ens stå upp när jag skulle borsta mina tänder.


Nu är jag inne på min sista månad här och jag jobbar mot det friska. Glöm aldrig, att det inte finns något romantiskt med denna sjukdomen. Utan det är en sjukdom som tar liv och man lever under ständig plåga och misshandel mot sig själv.


Skribent: Rebecca Andersson

268 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon