• VIKT-igt UF

"Ed dödade min livsglädje och tog allt ifrån mig"

Vart ska jag börja, allt känns som ett pussel - ett pussel utan kantbitar. Ett pussel utan slut. Ett pussel som aldrig kommer bli komplett. Det finns delar i pusslet som kommer bli fulltaliga, men det finns också delar av pusslet som aldrig kommer bli lagda. Bitar som aldrig kommer hittas, förklaringar som aldrig kommer förklaras, frågetecken som aldrig kommer bli till utropstecken. Jag tänker dela med mig av delar ut mitt pussel, mitt livspussel. Bitarna ligger huller om buller, vissa hör ihop, andra inte. Vissa bitar ligger rätt, andra inte. Det finns till och med bitar som fortfarande är spårlöst försvunna, som kanske aldrig kommer att hittas. Idag ligger betydligt fler bitar på sin plats än då. Då för 19 år sedan, då för 10 år sedan och då för 5 år sedan. Då, perioder som jag mått som sämst genom livet. Ångest, depression, panikångest och ätstörningsproblematik. Det är min ätstörningsproblematik som jag tänker fokusera på i denna text. Jag tänker prata högt och sprida mina egna tankar och erfarenheter, jag gör det i syfte att sprida förståelse, en ökad förståelse, för dig som är sjuk, för dig som närstående eller helt enkelt till dig som känner sig ensammast i världen, med dina tankar, känslor och beteenden.

Låt mig börja med orden, du är inte ensam. Du är inte ensam. Du ställer dig framför spegeln och bedömer dig själv, du provar kläder och kritiserar ditt utseende, du hittar betydligt fler brister och fel än tillgångar när du ser på dig själv, med dina ögon. När dina ögon tittar på andra, ser du fulländade personer, glada, harmonisk, livsnjutare och felfria. Du är inte ensam med dessa tankar, inte ensam. Tankarna tänks, känslorna känns - varken tankarna eller känslorna är detsamma som sanningen. Kom ihåg det.

Jag hittar fel och brister, jag är misslyckad för att jag inte orkar det jag tidigare orkat. Jag är värdelös för att jag ser ut som jag gör, jag är inte perfekt eftersom jag inte längre känner att jag har kontroll i mitt liv. Jag har tappat bort mig själv i strävan efter att, passa in och vara den jag trodde andra förväntade sig att jag skulle vara. Så knepigt, så sorgligt och så fel det blev.

När brist på kontroll i livet, när en stor osäkerhet, och en enorm känsla av ensamhet tog överhand. Tog över. Det var då jag gjorde allt för att åter finna kontroll, ta kontroll. Jag trodde ganska snabbt att jag fick kontrollen tillbaka, att det var jag som hade kontrollen. Det som blev så fel i allt detta var att kontrollen inte var genuin, inte äkta. Det var en falsk kontroll som kändes sann. Det som var rätt, kändes fel och det som var fel, kändes rätt. Då förstod jag ingenting, då märkte jag ingenting, då insåg jag ingenting. eller så var det precis det jag gjorde, men jag ville inte inse. Jag ville inte förstå. Det var när oviktiga saker blev det viktigaste i livet, när en form på en tallrik var avgörande för att om jag skulle äta eller ej, när jag var tvungen att äta på ett specifikt sätt och efter specifika regler, när jag var tvungen att kompensera, kompensera - oavsett vad. Hela tiden fanns det anledningar till att kompensera, men aldrig fanns det anledningar att tillgodose mina egna behov. Så som, sömn, mat och motion. Det var ett heltidsjobb om inte mer, det var ett stort planerande och strukturerande. Det var minst sagt ett påfrestande levnadssätt som krävde en enorm planering och närvaro. När allt som faktiskt är viktigt i livet helt plötsligt inte längre var viktigt, då var det inte längre Rebecca som levde, styrde och kontrollerade livet. Det var ätstörning monstret som tog över, som regerade. Ed som jag kallar honom, han har funnits i mitt liv till och från sedan jag var drygt åtta år gammal. Ed är min bästa vän och min största fiende. Han har hjälpt mig att hantera livet, det som smärtade och tyngde. Han fanns alltid vid min sida och min känsla av ensamhet minskade. Det jag inte förstod var att Ed faktiskt styrde mig och fick mig att följa hans lagar och regler, jag levde upp till Eds krav på mig. Det var bara det, att när jag lyckades nå kraven så blev han aldrig nöjd, kraven blev större och större, hårdare och hårdare - men framför allt intensivare och intensivare. Hade jag inte fått hjälp, hade Eds förhållningssätt tagit dö på mig.


Ed dödade min livsglädje och tog allt ifrån mig. Jag ville inte längre leva, jag ville inte låta livet handla om överlevnad. Om jag skulle leva så ville jag leva livet, det fina livet, det friska livet. Men när jag var som sjukast var också livet som mörkast, jag ville ingenting, jag orkade ingenting och fann inte meningen med livet. En period trodde jag att det bara fanns en sak som var det rätta, att lämna livet. Jag trodde att alla runt omkring mig skulle må bättre och få det bättre om jag inte längre fanns. Jag planerade för att avsluta mitt liv, jag ville inte längre leva. Jag skrev avskedsbrev till mina syskon, min familj och mina kollegor. Jag var redo, men ändå inte. Jag var rädd, jag ville inte dö. Men inte heller leva. Efter försök med dagvårdsbehandling, några turer till den psykiatriska intensivvårdsavdelningen och till psykiatrisk avdelning, med inneliggande vård fanns det inte mycket hopp kvar och jag gav upp. Anorexin tog ett allt starkare grepp om mig, jag orkade inte längre kämpa. Kände mig hopplös och värdelös.


Under hela min sjukdomsperiod har jag haft guldkorn i min närhet, människor med hjärtat på rätt plats, människor som fanns för mig, dag som natt och ville hjälpa. När jag inte längre orkade kämpa så gjorde några av mina guldkorn det för mig. De förde kampen med vården och efter mycket om och men så beslutades det att jag skulle läggas in på ett behandlingshem med heldygnsvård. Inte med tvång, utan frivilligt. Jag såg det som min möjlighet, min sista chans till att få livet tillbaka. Tiden på behandlingshemmet var långt ifrån smärtfri, men jag vågade ta chansen, jag ville investera i mig själv. Jag skulle göra allt för att döda Ed och låta Rebecca börja leva igen. Det blev en kamp, en väg att vandra, en väg med hinder, en väg med risk för ras, men det finaste av allt, en väg uppåt, mot toppen. Till livet. Jag skulle dit. Jag skulle segra. Inte Ed. Inte Anorexin. Jag bestämde mig för att kämpa med behandlingen och inte mot den. Jag insåg att min tid är dyrbar och att jag inte längre hade råd att ge fler år av mitt liv till sjukdomen. Jag är tacksam för mina lärdomar genom egna erfarenheter, jag är tacksam för min tid på behandlingshemmet, ett ställe med omsorg i väggarna och värme i korridorerna. Jag är så glad och så stolt över mig själv, att jag vågade ge mig den här chansen. En ny chans till livet. Genom motivation och viljestyrka har jag tagit mig dit jag är idag. Idag är mitt liv så mycket bättre än på länge, jag skäms inte längre över min historia, det som varit har varit och det har tagit mig hit. Idag vill jag prata högt och offentligt, spräcka tabun kring ätstörningar och psykisk ohälsa, detta genom egna erfarenheter. Till dig som läser detta, till dig som är närstående eller sjuk vill jag säga. Det går att bli frisk, det är en tuff väg att vandra, men det är värt allt slit. Ingen väljer att bli sjuk i denna vidriga sjukdom. Ingen. Däremot behöver viljan att bli frisk finnas för att kunna bli frisk. Kan jag, kan du.


Allt gott, @rebeccajansson92


Skribent: Rebecca Jansson

217 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon