• VIKT-igt UF

Den stängde in mig i en bur och där satt jag, Ellinor, livrädd och oförmögen att ta mig ut.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Det som skulle bli mitt livs hittills bästa år, blev

det sämsta.


Hösten 2017 var året då jag egentligen skulle börjat gymnasiet, men istället åkte jag på

utbytesår till USA. Jag hade fått en plats på en skola och i en värdfamilj i Stillwater,

Minnesota. Jag var så otroligt glad och taggad. Åren innan hade jag känt att det började bli tråkigt här hemma. Mycket kändes tungt och jobbigt fast att jag kanske inte insåg det då. Jag ville bort, bort ifrån min stad och bort ifrån min gamla skola. Jag ville testa mina vingar och få en nystart. Då skulle allt bli bättre. När jag kollar tillbaka på det nu kan jag se hur det egentligen inte var något fel på min stad eller skola. Sanningen är att det var mig det var “fel” på och jag ville nog egentligen bara bort ifrån mig själv.


Men jag åkte. Den 15 augusti 2017 landade jag på Minneapolis-Saint Paul International

Airport. Jag visste att det skulle bli mycket som var annorlunda gentemot där hemma, ett

annat språk, en annan kultur, inga vänner som jag kände, ingen familj som älskade mig över

allt annat, ingen som jag egentligen kände överhuvudtaget... Men jag skulle fixa det, jag

visste att jag var social och bra på att etablera kontakt med människor, jag skulle inte vara

ensam så länge. Men så blev det inte, visst hade jag folk runt omkring mig, men jag var ensam. Att känna sig helt ensam när det är fullt av människor runt omkring är en konstig känsla. Jag kände inte att det fanns någon som verkligen älskade mig eller brydde sig om mig, inte ens jag själv gjorde ju det. Den ätstörning som jag redan etablerat när jag var runt 13 år bröt nu ut för fullt. Jag kunde slarva hur mycket jag ville och det var det jag gjorde. Min vikt sjönk snabbt och snart kunde jag inte ställa mig upp utan att känna svimningskänslor, snart kunde jag inte längre koncentrera mig i skolan. Snart var inget längre roligt, inget alls.


Föreställ dig att vara fången i din egna hjärna, föreställ dig att ha röster i huvudet som hela

tiden säger åt dig hur usel du är, hur tjock och äcklig du är. Att du är oälskbar och dessutom

värdelös. Du vet inte om att detta egentligen är dina tankar, men du tror på dem och lever ditt liv efter dem. I flera år lät jag min ätstörning vara min högra hand men när jag kom till USA fick

den ta över och styra mig totalt. Den stängde in mig i en bur och där satt jag, Ellinor, livrädd och oförmögen att ta mig ut. Men en dag lyckades jag ändå skicka iväg ett mejl till min mamma och förklara hur allt låg till och redan 2 veckor senare satt jag ensam på planet på väg hem. Jag hann bara vara borta i två månader, så snabbt kan livet rasa samman. Jag hade precis som när jag åkte iväg föreställt mig att allt skulle bli bättre och vända när jag kom hem, men jag insåg redan på Arlanda att så inte var fallet. Där stod mamma och pappa, vinkade och såg glada ut. Jag ville så gärna vara glad och lättad över att vara hemma, men det var jag inte. Jag minns att jag var så trött när jag såg dem att jag inte ens orkade krama dem.


Det blev inte bättre av att komma hem, jag blev inte frisk bara för att jag var tillbaka i

Sverige, jag började inte se mitt eget värde helt plötsligt, livet var till och med värre och

jobbigare än USA. Jag fick snabbt diagnosen Anorexia Nervosa och var på familjedagvård

varje dag. Suicidtankar och självskadebeteenden började dyka upp och jag slarvade med maten de måltider som inte var på dagvården. Det var fruktansvärt. Efter ett tag, på både familjedagvård och vuxen dagvård, bestämdes det att jag skulle flyttas till ett behandlingshem.


Den 6 Februari 2018 flyttade jag in på Capio ätstörningscenter i Varberg. Jag var livrädd, här

skulle jag bo de kommande 6 månaderna. Jag skulle tvingas till att bryta mot ätstörningen,

jag skulle konstant vara omgiven av andra ätstörda som jag kunde jämföra mig med och jag

skulle återigen vara ensam utan min familj. När det var dags att äta min första måltid på Capio var jag återigen livrädd. Jag skulle för första gången få se mina medpatienter och tankar som “Vad ska de tänka om mig?" och “Tycker de att jag ser tjock ut?” for igenom huvudet. Men väl där kom en medpatient fram, tog mig i handen och presenterade sig. Snart hade jag skakat hand med alla och hört allas namn. Innan jag kom dit var jag säker på att jag inte skulle få några vänner, alla var ju där för sin egen skull, men oj vad fel jag hade. Jag är evigt tacksam för mina medpatienter, jag fick möjligheten att träffa så många olika människor, i olika åldrar och med olika livserfarenheter som jag aldrig annars hade träffat och jag är stolt över er alla. Tack till er! Capio kom att bli min räddning. Efter att jag varit där ett tag, efter många samtal och olika mediciner fick jag kraft att vilja kämpa. För den hårda sanningen är att du inte kan bli frisk förens du själv vill det och ser meningen med det. Och oj vad jag kämpade, från att tro att

jag skulle behöva öka min behandlingstid, till att få flytta till nästa steg i behandlingen där jag

fick bo i ett kollektiv, laga mat och äta med andra. Min vändning kom plötsligt och jag är så

stolt över mig själv och stolt över att jag vågade kämpa emot min anorexi.


Jag blev utskriven från Capio den 27 Juli 2018 och livet kunde dra igång på riktigt. Jag

började äntligen gymnasiet, som jag hade längtat. Jag var hemma igen, jag fick nya vänner

och träffade min pojkvän. Jag är oerhört stolt över mig själv och kommer alltid att vara det, att jag har blivit frisk och fri är otroligt och inget som jag någonsin tänker nonchalera bort. Till alla andra som har gått igenom eller går igenom en ätstörningsproblematik vill jag först och främst säga att jag hoppas att du har professionell hjälp och om du inte har det, snälla sök! Jag vill även säga att du är så sjukt stark och modig, fortsätt kämpa. Livet med en ätstörning är skit och det vet jag, men tro mig ett riktigt liv är otroligt! Jag tror att man kan bli helt, helt frisk om man bara vill och tror på det. Jag tror på dig och att du kommer kunna ta dig ur eländet.


Tack!


Skribent: Ellinor Nilsson

101 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon