• VIKT-igt UF

Bulimin tog över hela mitt psyke, hela mig.

Jag gick med snabba steg inne bland raderna i min lokala mataffär. Gick slalom mellan människor som stod och funderade på vad kvällens middags skulle bli. Undvek ögonkontakt. Ingen fick se mig eller vad jag hade i korgen. Att möta kassörskan var lika jobbigt varje gång. Extra jobbigt när jag dessutom redan hade handlat av henne tidigare under dagen. Jag hade alltid samma varor i korgen. Två paket kakor, ett paket gifflar, en limpa bröd, smör, ost, skagenröra, salami, vindruvor, chips, gräddfil, dipp, glass och tre stycken chokladkakor.

Jag är säker på att personalen i butiken visste vad jag höll på med. Dom mötte mig och min korg varje dag, ibland flera gånger om dagen. Där kommer hon. Tjejen med bulimi.


Min vardag handlade bara om mat. Vad jag skulle äta. OM jag skulle äta. Jag planerade hela mitt liv kring mina hetsätningar och kräkningar. Jag valde bort allt annat. Träffa vänner och familj var inte min högsta prioritet. Min högsta prioritet var att få hetsäta och spy. Ostört. Jag kunde hålla på flera timmar i streck. Tills tänder och strupe ömmade av allt tuggande följt av kräkningar. Jag fortsatte tills kroppen var så slut att jag inte orkade stå upp. Då tog jag en paus, vilade, sen vaknade jag och gjorde om det igen. Varje dag. I nästan 8 år.


Jag var 17/18 år när jag började slarva med maten. Egentligen började det nog tidigare än så. Jag har så länge jag kan minnas haft en komplicerad relation till mat. Men det var när jag var 17/18 som det eskalerade. Ordentligt. Jag hade absolut hört talas om bulimi tidigare. Jag trodde aldrig att jag själv skulle bli en av alla som drabbas. Det gick väldigt fort allting. Från att endast tänkt tanken: ”jag ska bara gå ner några kilo, då kommer jag bli nöjd”, till att helt plötsligt vara fast i ett helvete jag inte visste hur jag skulle ta mig ur. Jag blev en fånge i min egen kropp. Min hjärna hade tagits över helt av bulimin. Det fanns ingenting kvar av mig, Fanny, längre. Jag blev ett monster.


Det värsta med att vara sjuk i en ätstörning är att hjärnan blir så förvirrad att den inte vet vad som är verkligt längre. Man blir hjärntvättad av sig själv. Jag ville inte bli av med min bulimi. Bulimin tog över hela mitt psyke, hela mig. Den övertalade mig att det var något bra med att ha bulimi. Det var det enda jag var värd. Ju sjukare jag blev, desto nöjdare blev bulimin. Den ville ta död på mig. Hade jag fortsatt är jag säker på att den hade lyckats.


Som bulimiker blir man proffs på lögner och manipulation. Mindre charmiga egenskaper, som utvecklas mer och mer under tiden man är sjuk. Jag minns att jag inte gjorde annat än att ljuga. Jag ljög för mina föräldrar, vänner, kollegor, pojkvän, och framför allt för mig själv. ”Jag mår bra”. Det gjorde jag inte alls. "Jag har ätit redan”. Det hade jag. Jag kunde äta groteska mängder av mat, chips, godis, kakor, frukt.. ja, av allt jag kom åt. Det ingen visste var att jag också spydde upp allt efteråt. Jag spydde tills det svartnade för ögonen på mig.

Att hetsäta och spy handlade om så mycket mer än att bara vilja gå ner i vikt till slut. Det kändes som att det var allt jag var bra på. Det blev mitt missbruk. Ett missbruk som är fruktansvärt att slita sig loss ifrån, men det går.


För 2 år sedan såg min vardag ut exakt så som jag beskrev tidigare. Hetsätningar och kräkningar flera gånger om dagen. Jag valde bort nära och kära. Jag valde bort ALLT. Jag hade mer eller mindre bestämt mig för att det var så mitt liv skulle se ut, jag skulle fortsätta tills mitt hjärta inte orkade slå mer.


När det var som värst under den här perioden så hände det ofattbara - jag blev gravid.

Ska jag vara ärlig så trodde jag inte att jag kunde bli gravid överhuvudtaget. Min kropp som var så svag och ur balans. Min mens hade varit oregelbunden i flera år på grund av bulimin. Trots detta så blev jag gravid. Jag och min sambo bestämde oss ganska snabbt att detta barn skulle få komma till oss. Min sambo visste att jag hade bulimi, men han visste inte exakt hur illa det var. Så ärlig hade jag inte varit mot honom. Jag förstod att om vi skulle göra den här resan ihop, så var jag tvungen att berätta. ALLT. Där och då började min resa mot ett friskt liv.


Idag, 2 år senare är jag snart 26 år. Jag är frisk från min bulimi. Jag har en sambo som älskar mig för den jag är, och det bästa av allt.. Vi har en fantastisk dotter på 1 år och 4 månader som vi älskar mer än livet. Min dotter är anledningen till att jag är frisk. Hon räddade mitt liv.

Idag har jag allt jag kan önska mig. Jag känner lycka på riktigt! Bulimin kommer alltid att finnas med mig, och jag vet att jag måste vara uppmärksam för att inte låta den rösten få bestämma igen. Skillnaden nu mot förr är att nu vet jag att JAG är starkare än bulimin. Bulimin kommer aldrig få styra mig och mitt liv igen! Livet är så mycket roligare att leva när man faktiskt tillåter sig själv att må bra!


Om du som läser det här själv är fast i en ätstörning, så vet jag att du inte tror på mig. Du kanske skiter i vad jag säger. Det gjorde jag när jag var sjuk. Alla som sa att man kunde bli frisk ljög, tyckte jag. Men tro mig, man KAN bli frisk. Det krävs hårt jobb och en jävla massa viljestyrka, men det ÄR möjligt! Det finns fantastisk hjälp att få. Ta vara på det!

Livet är till för att LEVA!


Skribent: Fanny Brandeby

96 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon