• VIKT-igt UF

Att leva med en sjuk tvillingsyster

Att leva med en sjuk tvillingsyster kan vara väldigt jobbigt. Det är svårt att veta hur man ska gå tillväga när man ser någon i familjen sjuk. Jag känner delvis att jag måste leva i förnekelse för att orka med dagarna. Det går inte att älta gammal skit, utan man måste se det väsentliga i livet. Jag lever ett normalt tonårsliv, går tredje året på naturvetenskapliga programmet och drömmer om att en dag stå som nyexaminerad läkare. Och med mina krav på mig själv, går det inte att gräva ner sig för saker som är jobbiga. Vardagslivet har självklart varit väldigt tufft i perioder, speciellt när Alma dagligen skrikit under flera år. Jag har försökt kontrollera det genom att äta snabbt, och sedan lämna över ansvaret till mina föräldrar. Ett barn, vilket jag är, ska inte ha ansvar över någon annans diagnos. Mamma och pappa har från dag ett var väldigt noga med att de ska ta hand om Alma. Inte jag. Men ändå har systerhjärtat klappat för hårt ibland, vilket har resulterat i att jag vill hjälpa till. Det går inte att stå i bakgrunden, även hur mycket man än försöker. Allt fokus ligger på att försöka hitta ett botemedel, eller metoder som ska göra det lättare för Alma.

Alma har flera gånger varit nära på att försvinna från mig. Som anhörig vill jag hjälpa till, men vet inte vad jag ska göra. När jag försöker prata med min tvillingsyster blir jag avvisad. Jag har alltid försökt hitta skuldbelägg på varför det drabbade oss. Det kanske är mitt fel. Eller ditt fel. Det är känsla som är svårförklarad. Man är arg, frustrerad, ledsen och samtidigt avundsjuk på alla andra. Jag har alltid varit ganska hård mot Alma, och sagt vad jag tycker, eftersom det viktigaste är att inte låta sjukdomen segra. Tappar jag luft, får sjukdomen luft. Mamma och pappa har många gånger varit sura på mig för detta. Jag talar öppet om min aptit och vikt i hennes närhet, och säger till direkt om hon ser för mager ut. “Du ser ut som en lyktstolpe i den tröjan!” Eller “vad fin du har blivit!” Anorexin styr inte mig. Det viktigaste är att vara normal. Jag behandlar henne likadant som alla andra.

Under en längre period, nästan i ett halvår har min tvillingsyster legat inne på ett behandlingshem. Ska jag vara ärlig, har det varit den bästa stunden i mitt liv. Lite överdrivet! Men det har varit väldigt tyst hemma. Inget skrik. Inget gråt. Utan bara värme och kärlek. Jag älskar Alma oerhört mycket, ingen kan förklara vårt starka band, men det är inte lätt när någon drabbas av en “obotlig” sjukdom. Anorexia är ett helvete. Alma har varit sjuk så lång tid jag kan minnas, och det är många tidsenheter kvar. Förhoppningsvis kommer hon hem starkare än någonsin, med en ryggsäck full av budskap. Jag saknar min gamla, friska bästa vän.

/ Tvilling nummer 1


Skribent: Alma Stoor's tvillingsyster

126 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon