• VIKT-igt UF

Anorexin som hade lovat mig en bästa vän för livet om jag löd henne(...) Det måste ha varit en lögn.

Det är måndag. Jag är 15 år.

Jag har nyligen börjat festa på helgerna. Köper billig sprit av en kille i röd bil. Jag och min bästa kompis hänger med äldre killar, är ute sent på kvällarna, åker bil alldeles för fort med spränghög musik. Vi smygröker bakom skolan och planerar vad vi ska ha på oss på nästa fest. Jag fyller snart 16 så jag börjar ju ändå bli ganska vuxen nu. Livet är så jävla bra.


Jag är född och uppvuxen i en ganska liten stad som jag älskar. Hade en fantastisk uppväxt med min fina familj. Vi har alltid bott på samma gata som resten av släkten och haft sommarställe på kusten. Min barndom har varit kärlek och lycka rätt igenom, vilket jag är väldigt tacksam för. Jag har sedan jag var liten haft en otroligt nära och speciell relation med min mormor. Varenda sommar i mitt liv från första till sista dagen på sommarlovet har jag spenderat tillsammans med henne på vårt sommarställe. Och eftersom vi alltid bott grannar har jag träffat henne i stort sett varje dag, hela mitt liv. Älskade mormor som alltid bjöd på fika även fast det inte var helg. Men vi säger inget till mamma, det blir våran hemlis, sa vi och skrattade med munnarna fulla av kakor.

Det är måndag och skola igen. Jag har precis varit ute och tjuvrökt men måste skynda mig till en biologilektion. Jag kan inte få en sen ankomst till. Mamma ringer. Hjärtat börjar rusa. Nu har hon säkert fått reda på att jag har rökt bakom skolan. Fan, det är det absolut värsta som kan hända tänkte jag medan jag svarade. Mamma säger att hon är på väg till sjukhuset. "Mormor håller på att dö Jennifer." Och det gjorde hon. Min största trygghet i livet och människan jag älskade mest av allt i hela universum dog ifrån mig. Jag som alltid hade varit en av de bästa i klassen sket fullständigt i skolan nu. Jag började skolka, rymde hemifrån, drack fulsprit veckans alla dagar och var ute hela nätterna och bara vandrade tillsammans med min kompis. Vi hatade allt och alla. Vi slutade tjuvröka, blåste röken i ansiktet på lärarna istället. Jag vet inte vad som kom först, självskadan eller självhatet. Jag hade förlorat mig själv helt och hållet. Jag som alltid hade skött skolan, hjälpt till hemma, haft massor med kompisar, umgåtts med familjen, sålt tidningar och extrajobbat. Jag som alltid fått komplimanger för hur långt och fint hår jag har, vilken fin och duktig tjej jag är. Om du ändå hade varit lite mer som Jennifer kunde kompisars föräldrar säga, nu för tiden undrade dom om deras barn verkligen behövde umgås med mig. Jag kunde ha dåligt inflytande. Lärarna bytte komplimanger mot suckar och samtal hem. Skolan ringde bup. Vem hade jag blivit egentligen?

Tiden gick och det var dags att börja i gymnasiet. Det var dags att ta tag i mitt liv och bli den där perfekta tjejen igen. Jag köpte dyra kläder och plattade håret innan skolan. Jag köpte gymkort och började äta lite nyttigare. Uteslöt kolhydrater och fett. Livet rullade på och jag började få höra hur duktig jag var igen. Som jag hade saknat det! Nu är det bara att fortsätta så här tänkte jag och började med tidens gång räkna kalorier istället för kilometer. Tränade bort varenda liten kalori jag hade stoppat i mig. Även fast de flesta kom från broccoli eller lax skulle dom bort. Nu var det jag som hade kontrollen över mitt liv igen.

Kontroll, du bitterljuva kontroll. Var det verkligen kontroll att spegla sig i olika vinklar hela kvällarna och väga sig varje dag? Var det verkligen kontroll att träna 3 pass om dagen utan att någon märkte? När gick det från kontroll till manipulation? Och när gick det från att manipulera min omgivning med att gömma mat och smygträna till att bli fullkomligt manipulerad och kontrollerad av mitt eget inre?

De följande åren i livet skulle komma att bli totalt präglade av ett ätstört beteende. En ätstörning som snabbt slöt sig runt varenda cell i min kropp och blev diagnostiserad som Anorexia Nervosa. Jag hade noll sjukdomsinsikt och skämdes över att jag fått en diagnos jag absolut inte förtjänade. Däremot hade jag nu en ursäkt till att öppet svälta mig. Jag var ju sjuk. Jag minns ett tillfälle då en lärare stannade mig i korridoren och rätt ut började gissa på hur många kilo jag hade gått ner. Jag som var en riktigt slipad lögnerska och mästermanipulatör vid det här laget hade fått min stackars älskade bästa vän så otroligt medberoende och hon skyddade mig mot läraren med att berätta hur duktig jag var. Hur jag presterade på gymmet och vilket pannben jag hade som höll en så bra kost. Pannben. Det var nog borta för länge sedan. Liksom allt annat, totalt genomsyrat och regerat av anorexin.

Jag blev tillslut sjukskriven från skolan och började i behandling. Åt efter matschema, upplevde ångest så stark att jag aldrig kunnat föreställa mig något värre. Utvecklade ett flertal självskadebeteenden och i takt med att min fysiska friskhet drog ifrån det psykiska eskalerade livet på alla andra möjliga plan. Tillslut hamnade jag på slutenvården. Jag minns att jag satt i mitt rum på avdelningen och tittade ut mellan fönstrets stålstänger på alla som var ute i sommarvärmen. Solen speglade sig i sjön och vad jag kunde föreställa mig var svala brisar drog igenom vassen. Jag minns att jag var så ledsen när jag satt där och fantiserade om vad alla mina vänner gjorde. Jag var så ensam. Anorexin som hade lovat mig en bästa vän för livet om jag löd henne, en bästa vän värd att dö för. Det måste ha varit lögn.

Åren gick. Jag gjorde både framsteg och fick återfall. Mina ungdomsår har varit ett rent helvete som jag inte önskar min värsta fiende. Men lik förbannat håller jag mig kvar vid sjukdomen. En sak vill jag att ni ska förstå. Ingen väljer att bli sjuk i en ätstörning. Men har man väl blivit det, då är kraften så stark att inte ens de värsta mardrömmar kan få en att lämna. Inte dagen jag blev för sjuk för att gå i skolan, för sjuk för att jobba, för sjuk för att vara hemma eller dagen jag blev för sjuk för att kunna gå från sängen till toaletten, inte ens dagen mitt hjärta började ge upp kunde jag tänka tanken att lämna anorexin. Så starka är hennes lock- och lovord.

Det är måndag, jag är 20 år. Idag blev jag inlagd på slutenvården. Igen. Men den här gången är jag rädd. Rädd att det inte finns något kvar av mig. Tänk om jag är anorexi. Jag fyller snart 21 så jag börjar ju ändå bli ganska vuxen nu. Men jag vet inte vem jag är utan anorexin.

När jag blev inskriven idag sa de att det inte är tillåtet att prata om mat och sjukdom med andra patienter. När jag då inte kunde komma på ett enda samtalsämne, det var då jag blev rädd. Anorexi är en livsfarlig sjukdom som tagit ifrån mig allt jag har och någonsin haft. Jag valde aldrig att bli sjuk. Men nu ska jag fanimej bli frisk. Jag ska bygga en Jennifer som vet vem hon är bortanför sjukdomen. En Jennifer som är frisk och kan hjälpa andra. Har du ätstörda tankar eller ett onormalt förhållande till mat, sök hjälp. Snälla. Om inte för din skull, så snälla, gör det för min.

Skribent: Jennifer Carlsson

1219 visningar
KONTAKTA OSS
  • Vit Facebook Ikon
  • Vit Instagram Ikon